Laurel Halo
Roskilde, 6/7 – 2018

Den franska DJ:n Teki Latex har under det senaste året bedrivit en mixserie han kallar för King of Blends, där han utforskar hur dansmusik och popmusik kan kontrasteras och hur dess inneboende likheter kan jämföras. I sista episoden, hans magnum opus The Naked King, ger han sin tagning på vad det innebär att “spela all typ av musik”. Lökig trance, steroidstinn techno, kitschig italo disco, smörig R&B, listtoppande popmusik – allt blandas ihop mer eller mindre sömlöst och rekontextualiseras på närmast otroliga vis. Laurel Halo har en liknande inställning till sina egna produktioner.

På senaste fullängdaren Dust tar hon hjälp av bland annat folkartisten Julia Holter och perkussionsgeniet Eli Keszler. Hon har aldrig ryggat tillbaka inför okonventionella strukturer och alltid brutit gränser. Jazz, avskalad dub, sönderfallande beats eller latino-inspirerade rytmer med sång på japanska. Fortsatt omöjlig att etikettera, och kvällens spelning på Gloria är inget undantag. Traditionella upplägg för både låtar och spelningar som helhet kastas ut genom fönstret, ut i etern. Hon bygger under lång tid upp storslagna ljudbilder, rotade i mullrande techno och brusande ambient, för att sedan oväntat rycka undan mattan och lägga på ett avantgarde-liknande jazzblås och raspig spoken word. Ibland lyckas hon ta med oss på samma desorienterade resa som Dust är hemma i soffan. Då är det som att att rotera med ögonbindel i nollgravitation utan att veta vilken sida som är upp, åt vilket håll jorden är eller vad som faktiskt är rätt. I de bästa ögonblicken, som i hennes dekonstruerade version av sci-fi poppiga Moonwalk, är inte heller de frågorna viktiga. Någonstans i bakhuvudet finns en inneboende vetskap om att vi faktiskt kommer landa med fötterna stadigt mot jorden, vilket gör exkursionerna i Halos post-futuristiska landskap extra kittlande. Det är omöjligt att gå vilse när det inte finns en karta.

Allt är inte så här, såklart. Under spelningens inledande minuter är hon ute och pratar med ljudteknikerna flera gånger. Någon hulkar och verkar vara i full färd med lugna magen och inte kasta upp ljummen Tuborg på stengolvet. Halvvägs in spelningen rycker en kille framför mig upp en iPad och kollar in 1-0 målet i Brasilien – Belgien. Jag älskar honom för det där och då, men det är hopplöst för Halo att koka ihop hänförande trollkonster och spännande illusioner om publiken inte är intresserad av att titta. Det är naturligtvis omöjligt för henne att göra någonting åt det, men omständigheterna kring gör också att spelningen aldrig lyckas hålla behålla ditt fulla fokus förutom i korta, intensiva episoder.