Lördagens två största händelser förutom Håkan:

Det är äkta wow-känsla i dubbel bemärkelse över Anna Ternheims spelning. Lite otippat tycker jag med tanke på att hon går på flamingoscenen vid fyratiden, och delar av publiken snällt sitter på gräset och inväntar folkfest. Med det här konceptet och de nya musikerna visar hon att hon äntligen kan fylla den kostym en större scen kräver. Även om det är sagt att den här spelningen är en once in a lifetime grej hoppas jag verkligen att hon tar till vara på de otroligt skickliga och skolade killarna. De pånyttföddde samtliga låtar, utan att för den sakens skull ta för mycket fokus från huvudpersonen. Hon avslutar med Shoreline där Henrik Berggren helt plötsligt dyker upp på scen. Men det som hade kunnat bli en minnesvärd duett slutar istället i en ostämd dragkamp mellan Broder Daniel och Ternheim-verisionen. Han lyckas till och med komma in fel i andra versen, men publiken är överväldigad och den fina symboliken gör att jag enkelt kan glömma och förlåta.

På kvällen står köerna som vaxproppar utanför klubbarna och många får spendera sin sista Göteborgsnatt med besvikelsen som bästa vän. Que Out West blir ett vedertaget begrepp då många frågar sig ”vad fan den här festivalen går ut på egentligen”.

Text: Frida Ericsson