Marit Bergman
Popaganda, 27/8 – 2016

Sju år har gått sedan Marit Bergman senast stod i rampljuset, då med sitt fjärde album på engelska. Nu är livet ett helt annat, med förortsliv och föräldraskap, och musiken har följt med i förändringen. Nyligen släpptes hennes första album på svenska, Molnfabriken, en samling där hon dras mer mot en vispoptradition i stil med Lars Winnerbäck än sin tidigare euforiska popmusik. Som om det musikaliska uttrycket på ett magnetiskt sätt följt med i språkbytet.

Sommarens turné avslutas på Popaganda med vad som verkar vara tänkt som den stora finalen – pricken över i:et för återkomsten. Synd då att hon får dras med en speltid mitt på dagen, när många knappt hunnit vakna upp från gårdagen. Även om uppslutningen är relativt stor ligger många i gräset och jäser, i stället för att stå upp och engagera sig. Hos Marit Bergman lever dock popstjärnan – den här spelningen är som utformad för en fullsatt arena och hon tänker inte bry sig om att förutsättningarna är helt andra. Hon säger sig vara nervös, men tar sig an scenen med stor vana och självsäkerhet.

Den sprudlande entusiasmen till trots har hon svårt att väcka liv i den tidiga lördagseftermiddagen. Kanske har det att göra med att spelningen är uppbyggd kring Molnfabriken, vilket i sig är självklart, men inte vad folk verkar särskilt sugna på. 2000-talshitsen är fortfarande konsertens bärande balkar, och de nya låtarna blir därför lätt transportsträckor mellan nostalgin i This Is the Year och Tomorrow Is Today. Först på den kändaste låten, I Will Always Be Your Soldier, vaknar allsången lite motvilligt till liv. Det krävs fyra “högre!”-rop från Marit för att lyckas med det.

Musiken spelas utav bandet med samma optimism. Trots diverse tabbar, som när introt till Dra åt helvete mest låter som ett försök att leta fram en melodislinga på gehör, spelas det obekymrat vidare. Och visst, vi tar hellre ett glatt och livligt försök än någonting stillastående, men det sätter ytterligare käppar i hjulet när saker inte riktigt hamnar på sin plats.

Från Molnfabriken får vi höra åtta av tio låtar, som lunkar på i en maklig takt som de äldre låtarna enkelt springer ifrån. Ändå utlämnas både Adios Amigos och No Party – förståeligt, men inte optimalt. Marit Bergman är en artist som har förändrats, men på Popaganda har publiken inte förändrats med henne.