Mew pratar nya albumet, ägg och Pokémon

”Hursomhelst, vi satt utomhus en sommar, åt den här hemska tårtan och bestämde oss för att vi skulle heta Mew.”

Mew slog igenom internationellt i början av millenniet med albumet Frengers, och har sedan dess släppt tre album till, fyllda till bredden med deras särpräglade och färglada sound. Det är lite av en paradox att musik som är så svår att beskriva också kan vara så tillgänglig och lätt att tycka om: det finns inget annat band som låter som Mew. Jag träffade frontpersonen, sångaren och gitarristen Jonas Bjerre och basisten Johan Wohlert, som inför inspelningen av nya albumet +- återförenats med bandet efter 7 års frånvaro.

Jag älskar det nya albumet! Utgick ni ifrån några särskilda teman eller koncept när ni skrev det?

Jonas: Jag tror framförallt att vi gick igenom ett antal faser. När vi började spela in albumet så lät det för mycket som vår förra skiva, alla bandmedlemmarna föll in i sina vanliga roller. Vår producent, Michael Beinhorn, märkte direkt att någonting saknades i bandets kemi. Han föreslog att vi skulle ringa in Johan, och det var den sista knuffen vi behövde för att göra just det.

Johan: Who you gonna call?

Ni arbetade med Michael Beinhorn senast på albumet And the Glass Handed Kites, som råkar vara ett av mina favoritalbum. Den skivan var väldigt dundrande och intensiv, medan jag uppfattar +- som mer avslappnad och lugn. Hur var det att arbeta med Michael igen efter alla dessa år, skilde det sig från sist?

Jonas: Ja, det var faktiskt lite annorlunda. Han har nog förändrats en aning och blivit mer mogen och harmonisk.

Johan: Hela grundtanken var väldigt annorlunda från när vi arbetade med Kites-skivan. Då ville vi att varje sång skulle vara ihopvävd med nästa, vilket såklart skapar en väldigt intensiv och frenetisk lyssnarupplevelse. Nu fanns tvärtom en tydlig önskan om att varje låt skulle tillåtas vara sin egen enhet på något sätt. No Mores Stories-albumet är också på sätt och vis ett enda långt musikstycke, där det ibland är svårt att säga vart en låt börjar och en annan tar slut. Vi ville att den här skivan skulle vara annorlunda och ha en tydlig uppdelning mellan spåren. Vi hade också en vision om att hålla saker och ting lite mer simpla, inte vara rädda för att vi inte spelar tillräckligt komplicerat. Bara ställa låten och låtskrivandet i centrum. Jag antar att det är så poplåtar vanligtvis skrivs, men för oss var det ett nytt sätt att jobba.

Jonas: Jag tror det här är den mest mångsidiga skiva vi någonsin gjort. Våra tidigare album har antingen lutat åt renodlad pop eller mer progressiva kompositioner, men på den här skivan så gör vi allt på samma gång. Låtarna är väldigt olika varandra.

Det håller jag med om. Witness är bara runt två minuter och väldigt koncis i sin struktur. Och sen så har vi låtar som Rows, som tvärtom är väldigt komplexa.

Jonas: Det är förmodligen den längsta låten vi någonsin gjort.

Kan ni berätta lite om den?

Johan: Utan att låta allt för corny så tror jag att det var vår gitarrist Bo Madsen som hade en idé om att vi skulle försökte göra en Mew-version av November Rain. Det slutade med en låt som absolut inte har någonting gemensamt med November Rain överhuvudtaget, förutom att den är väldigt lång såklart. Det är ett bra exempel på hur vi fungerar som ett band, att vi kan ta en låt som November Rain, köra den genom Mew-maskineriet, och ut kommer något helt nytt. Vi har ett helt eget internt musikaliskt språk. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva låten i sig, det är som en resa, det finns lite Pink Floyd i den.

Jonas: Den har något väldigt filmiskt över sig.

Johan: Ja verkligen, den är väldigt filmisk!

Låten Interview the Girls är min favorit på albumet än så länge. Den har en rätt intressant titel, vad betyder den?

Jonas: Det är alltid svårt att beskriva texter, det känns som att jag plattar till människors upplevelser av våra låtar när jag förklarar dem. Men utan att säga för mycket, det är i princip en föreställd situation där någon genomför en radiointervju och något oväntat händer, något outtalat mellan raderna, något oförklarligt. Jag antar att den handlar om att bryta sig fri från ånger, att släppa taget om något i det förflutna. Jag vet inte riktigt. Vad handlar den om för dig Johan?

Johan: Jag tror jag närmar mig texten mer som något atmosfäriskt och stämningsskapande, snarare än som en regelrätt berättelse. För mig så är den verkligen somrig. Den har den där känslan som är så svår att sätta fingret på, en känsla som samtidigt är upplyftande och melankolisk. Den känns väldigt lätt, som en bris eller vind. Många av de andra låtarna på albumet är mer bombastiska, men den här är motsatsen.

Jonas: Ja precis, det är inte en självbiografisk låt, utan mer en atmosfär. Det går att ana en berättelse där någonstans, men det går inte att nå den.

Ni samarbetade med Russell Lissack från Bloc Party på låten My Complications. Vad gillar ni med honom som gitarrist?

Jonas: Hans gitarrspelande tar upp plats på ett väldigt påtagligt sätt, i Bloc Party-låtar är han riktigt bra på att fylla ut ljudbilden och ge låtens skelett kött och blod så att säga. Han har också samma stackato-approach till gitarrspelande som vi ofta har, särskilt på Bloc Partys tidigare album. Ända sedan vi först turnerade med honom så har vi velat spela med honom, och vi visste att det var ömsesidigt. Under den här skivans kreativa process så ville vi vara mindre protektionistiska och tvärtom bjuda in andra människor att delta i skapandet, Russell var en av de personerna. Det har varit nyttigt för oss som band, vi har verkligen fått ett nytt perspektiv på många saker.

Blev det bråk i studion mellan Jonas och Russell om vem som har den bästa popluggen? För ni har ju båda legendariska popluggar.

Jonas: Hans lugg är mer legendarisk skulle jag säga.

Johan: Jag skulle också ge honom den utmärkelsen. Du har ju förändrat din en aning genom åren, men han har alltid behållit sin på samma sätt.

Jonas: Ja. Och hans täcker ju en av hans ögon till och med, så den är verkligen extrem! Den liknar frisyren som en av mobbarna i The Simpsons har.

Ja, jag vet vilken ni menar. Men han framstår inte som en mobbare direkt.

Johan: Absolut inte, han är en fantastisk kille. Vi har många gemensamma intressen.

Starkt att ni är så storsinta ändå och ger honom det stora poplugg-priset på walk over. Jag tänkte fråga om något helt annat: Ägg verkar vara ett återkommande visuellt tema för er. Erat best of-album hette Eggs Are Funny, och omslaget till +- pryds av ett antal ägg-gubbar som verkar representera de olika bandmedlemmarna.

Johan: Exakt. Det hela är lite av ett sammanträffande. Vårt samlingsalbum fick det namnet just för att en av de första låtarna vi någonsin skrev hette just Eggs Are Funny.

Jonas: Jag vet verkligen inte varför vi döpte låten till det. Vi ville först ha med den på skivan, men när det var dags att mastra albumet så hittade vi inte inspelningen. Så själva låten föll bort, men titeln blev kvar. Sen när designbyrån M/M Paris skulle designa omslaget till No More Stories blev vi helt tagna av en av bilderna de arbetat med, den såg nästan ut som ett slags äggformat clownansikte. Jag älskade den för att den kontrasterade den ganska deppiga titeln på albumet, och därför valde vi den till omslaget. Lite senare utvecklade en koreansk designer, som råkar vara ett fan av oss, de här ägg-karaktärerna, med No More Stories-omslaget som utgångspunkt. Jag visade dem för M/M Paris och de gillade figurerna så mycket att de absolut ville ha med dem på det nya omslaget. Så det var en sorts världsomspännande cirkel som slöts. Och ägg är dessutom en bra symbol i största allmänhet, en symbol för födsel eller en ny början. Men det är egentligen bara en efterhandskonstruktion.

Okej, så det här är kanske en lite fånig fråga men jag kan inte riktigt låta bli. Jag har spelat en hel del Pokémon på sistone, och som ni kanske vet så finns det en Pokémon som heter Mew. Har ni tänkt på att det är en väldigt passande pokémon för ert band?

Jonas: Den där rosa katt-saken?

Ja, som svävar fram genom etern.

Jonas: Jag minns att vi först var rätt irriterade. Nintendo kom ut med Pokémon ett antal år efter att vi bildats och sedan länge bestämt bandnamn, och efter det dök Pokémon upp högst på sidan varje gång någon googlade oss. Men visst, jag har förstått att det är en av de mer åtråvärda figurerna. Finns den i många av spelen? Jag har faktiskt aldrig spelat Pokémon.

Den går faktiskt inte att fånga i någon av spelen, det är en slags överbliven Pokémon som ändå finns i spelets kod. Här, jag tog med mitt gameboy för att visa er.

Jonas: Japp, jag känner igen den. Har du ändå lyckats fånga den?

Nej, jag har fuskat. Men dagen efter att jag fuskade till mig den så fick jag reda på att jag skulle intervjua er, så det var ett rätt kul sammanträffande. På tal om ert bandnamn, hur kommer det sig att ni heter Mew? När jag googlade ordet så fick jag rätt få resultat, det mest kärnfulla jag kunde hitta var att det är en föråldrad synonym till ”fiskmås”.

Jonas: Vi har berättat många historier om vårt bandnamn, jag tror ungefär hälften av dem är sanna. Medlemmarna i bandet kommer ihåg olika saker också, när jag hör Bo berätta om det så är det väldigt annorlunda från vad jag minns. Han menar att vi fann det i ett uppslagsverk, vilket jag bestämt förnekar. Jag minns att jag hittade det i ett Shakespeare-citat som jag fann i en seriebok: ”…and the gulls mewed.” Det fick mig att tänka på, som du sa, att måsar kallas för mew i vissa delar av England. Namnet såg bra ut också, spetsigt i kanterna och mjukare i mitten, väldigt symmetriskt.

Johan: Jag kommer definitivt ihåg något om ett uppslagsverk, men det kanske hände efteråt.

Jonas: Kommer du ihåg tårtan?

Johan: Ja!

Jonas: För, vi gjorde en tårta en sommar, vi fick receptet från någons syster, jag minns inte riktigt.

Johan: Det var alldeles för mycket smör i den. Det var en märklig tårta.

Jonas: Vi åt den med ketchup och det var vidrigt, det var mer som någon slags bröd än en tårta. Hemskt. Hursomhelst, vi satt utomhus en sommar, åt den här hemska tårtan och bestämde oss för att vi skulle heta Mew. Det var en stor lättnad, vi hade letat efter ett bra bandnamn riktigt länge.

Det måste varit 20 år sen nu, sommaren 1995?

Johan: Ja det stämmer.

Vad är ert bästa minne från de där första åren, när ni fick turnera med R.E.M. och på allvar höll på att slå igenom som ett band?

Jonas: Efter att vi släppt Frengers-albumet spelade vi på Roskildefestivalen för första gången. Vi gick alltid på Roskilde för att se band när vi var yngre, och nu stod vi på scenen medan alla de här människorna kommit för att se oss, alla de här människorna som tydligen hade upptäckt vårt band på egen hand. Det var helt fantastiskt.

Johan: Ja, definitivt allt som hände efter Frengers-skivan. Jag vet inte om det var den mest spännande tiden för oss egentligen, men det var definitivt då vi på allvar förstod att något höll på att hända på riktigt jämfört med vad vi var vana vid som band. Framgångarna ledde till att vi flyttade till England, vilket var väldigt överväldigande och utmanande för att vi var så unga. Det var spännande. Åren mellan 2001 till 2005 var betydelsefulla för oss.