New Order
Roskilde, 2/7 – 2016

När såg du senast ett 40 år gammalt band göra en spelning som kändes motiverad? New Order bildades 1980, besökte Roskildefestivalen för första gången fyra år senare och alla som ser dem under årets upplaga borde kunna formulera ett svar på frågan. Ur askan efter Joy Division har New Order samlat på sig tillräckliga meriter för att kunna leva på dem – men redan under öppningslåten visar de att de inte nöjer sig med det. Låten heter Singularity, är tagen från förra årets återkomstalbum Music Complete och redaktionskollegan som står bredvid mig häpnar. Han är inte så inlyssnad på New Order men kommer under natten att återfinnas ensam på Spotify-promenad längs campingen (”Jag behövde höra Singularity en gång till!”).

En annan person som ser spelningen är min mamma. Hon sitter hemma i vardagsrummet framför en livestream och skriver till mig i Facebook-chatten mellan låtarna (”Detta är musik från min ungdom som bara golvade”). Majoriteten av oss som är på plats verkar tillhöra hennes sort, men det som utspelar sig på scenen är fullständigt generationsöverskridande. Låtar som Bizarre Love Triangle och Temptation väcker samma publikreaktioner oavsett vilken sida av 80-talet man råkade födas på. Under True Faith pressar Bernard Sumner sin röst till den bokstavliga bristningsgränsen, medan syntpop-milstolpen Blue Monday uppbådar en liten moshpit bland gubbarna framför oss.

Den enda ursprungliga bandmedlemmen som saknas är Peter Hook, vars ikoniska basslingor fortfarande utgör ett nav för indie-genrerna. Hans frånvaro kastar hur som helst aldrig någon skugga av cynism över scenen – dagens New Order handlar inte om pengar eller nostalgi, utan om att med enorm värdighet blicka bakåt och framåt på samma gång. Låtmaterialet från Music Complete framförs utan pliktkänsla hos vare sig bandet eller publiken (däremot med pedagogisk låttitel-skyltning på storbildsskärmarna), och cementerar den rena feelgood-fas som bandet har äntrat. Dess starkaste spår heter till exempel något så föräldrapinsamt som Tutti Frutti, men låter å andra sidan som Hot Chips största (och mest 80-talsironiska) discodröm. Sumner hänger av sig gitarren för att ta några blyga danssteg när de spelar den i kväll. När de stänger spelningen med Joy Divisions Love Will Tear Us Apart är den på igen, medan ett fotografi på Ian Curtis uppenbarar sig bakom honom. ”FOREVER JOY DIVISION” står det sedan att läsa på scenen medan en kollektiv skälvning går genom publikhavet. Alla vet ju att det är sant, men alla vet också att det aldrig slutade där.