Nicki Minaj
Roskilde, 4/7 – 2015

Att Nicki Minaj inte betraktas som headline på Roskildefestivalen är rätt sjukt på fler sätt än den tröttsamt omskrivna Zara Larsson–kontrovers som blåsts upp av media, Nicki har trots allt varit överallt de senaste åren. Överst på topplistor, hela tiden på radio och ständigt featured på andras låtar. Inte så konstigt: hennes flow är, som bekant för alla sedan 2010 och Monster, sjukt tight och känns igen omedelbart.

På Roskilde verkar det dock som att hon tror att hon är bokad som resident-DJ för en uppblåst campingfest och inte för att ge en spelning med den potential hon har. I appen meddelas det att hon flyttat sin konsert till att börja 15 minuter tidigare än tänkt, ändå blir hon 20 minuter sen och spelar sedan i endast 50 minuter. På denna tid hinner hon inte med att avverka mer än sina mest givna radiobangers och oförklarligt nog 3-4 (beroende på hur man räknar) låtar från andra artister som hon gästat. Att åtskilliga minuter ägnas åt att hoppa runt och mima till Spotify-versioner av David Guettas Turn Me On och Where Them Girls At, när hon i stället kunnat visa de skeptiska delarna av publiken varför hon faktiskt gjort sig ett namn från första början med några mer Nicki-fyllda låtar, är så orimligt det kan bli.

När hon inte gör det lätt för sig genom att ha backtrack på sina vocals, vilket händer alldeles för ofta och är totalt onödigt, syns små glimtar av vad Nicki är bäst på: ett hardcore-flow som är popboostat och helt dränkt i socker. Hon kan rappa live om hon bara vill, det är inget snack om saken. Problemet är bara att hon knappt gör det.

Hits som Super Bass, av Joseph Gordon-Levitt utnämnd till en modern popklassiker, Anaconda och mixen av Beyoncés Flawless är dock ostoppbara hos den danssugna publiken, som till stora delar lär ha gått direkt från en sound system-fest på campingen och sedan tillbaka igen. Trots diverse genomskinligt oärliga kärleksförklaringar till Danmark räcker det rätt långt med hennes blotta närvaro, då hon har så mycket karisma att hon kan stå och bara kolla ut över publiken med ett snett leende när hon egentligen borde göra något musikaliskt och ändå riva ner ett öronbedövande jubel. Men det går inte att komma ifrån just det att hon egentligen borde visa upp mycket mer vad hon kan göra musikaliskt, och när hon går av efter endast drygt halva sin speltid är det bara att klia sig i huvudet och undra hur hon egentligen tänkt. Hon äger scenen, men hon gör ingenting med den.