Pharmakon
Roskilde, 2/7 – 2015

Tjugo minuter in i Pharmakons spelning på inomhusscenen Gloria tränger en person sig själv effektivt längst fram för att se vad som pågår där framme. Ingenting blir svaret. Det enda som finns att se är ett bord med utrustning, som knappt heller kan urskiljas i den rökdimma som ligger tät över rummet. Margaret Chardiet vandrar, kryper och slänger sig runt i publiken vid det här laget; linan till mikrofonen som går rakt ut från scenen och in bland människorna ger intrycket av en rovfisk som drivit iväg med betet. Lite så är det väl – den primala noisemusik som hon samlat på studioalbumen Abandon respektive Bestial Burden är visuellt realiserade av skivomslag som är lika frånstötande som de förvridna arrangemangen. Hade Pharmakon varit ett djur hade det dödat.

I takt med hennes förprogrammerade oljud dunkar Chardiet olika material mot sitt bord. Hennes vrål är inte lika starka som på inspelningar, vilket gör det här till en snäll men än dock gastkramande version. Det är svårt att se exakt vad som sker men hennes mörka gestalt räcker – Pharmakon live är mer teater och självterapi än en traditionell konsertupplevelse. Hon är på plats i trettio minuter och på den tiden har hon hunnit hasa sig runt våra ben som en katt (en man får självklart för sig att krypa efter), tittat otaliga människor i ögonen när hon skrikit och gjort en liten korridor i åskådarna som hon vandrar fram och tillbaka genom. Att rabbla setlist i det här virrvarret av frustande ytterligheter till ljud blir helt poänglöst, men tydligt är att hennes musik söker samma hypnotiserande effekt som många droneband.

Därför är det lite snopet att hon stiger av efter så kort tid. Just som man på allvar sjunkit ner i hennes ocean drar hon ur proppen.