Moderat – III Moderat är fusionen av Apparat och Modeselektor, två akter baserade och utsprungna ur Berlins gryniga klubbliv. Tillsammans har man skapat cineastisk pop med rötterna i klubbkulturen och Apparats milda stämma i förgrunden. Trion är nu tillbaka med sitt tredje album, ett album som även rundar av den albumtrilogi av odöpta album de hittills har skapat…. av Filip Hiltmann
Niki & the Dove – Everybody’s Heart Is Broken Now Niki & the Dove har gjort helt om. 2012, när de många lösa singlarna samlades i debutalbumet Instinct, charmade de sig hela vägen till Storbritanniens popmusikaliska finrum med sin mörkt isiga men samtidigt skimrande syntpop. Idag, när Tame Impala– och Daft Punk-vatten runnit under broarna, gör de soundtrack till valfri solig dag på Miami Beach… av Noa Söderberg
Yeasayer – Amen & Goodbye Amen & Goodbye är en väl vald sammanfattning och titel på det efterlängtade fjärde albumet från Yeasayer. Heligt och profant blandas i en salig röra och ger ett minst sagt spännande resultat. Det är som om de har lagt ner en trasig kärleksrelation, en bibel och ett kassettband med olika samplingar i en blandmixer och… av Johanna Eliasson
Frankie Cosmos – Next Thing De bästa artisterna känns ofta som kärleksrelationer. I deras händer blir musik en parallell värld med hemliga referenspunkter, ett rum som inte kan förstöras av någonting utifrån. 22-åriga Greta Kline är en person med den förmågan – musiken hon ger ut som Frankie Cosmos har formen av dagboksblad i indiepopformat. Redan i artistnamnet finns en hyllning… av Nike Rydberg
Silvana Imam – Naturkraft Hon kan dra oändliga mängder rader om sina guldkedjor eller guldsmycken, men det finaste av allt guld som Silvana Imam äger är sitt eget hjärta. Till ytan kanske hon bara avger en aura av champagne och hybris, men bland alla egoladdade kommentarer om vilken legend hon är finns det alltid motsvarande mängd kärlek till alla… av John Jonsén
Mogwai – Atomic Mogwai är mästare på soundtrack. När de år 2006 gjorde musiken till den franska dokumentärfilmen Zidane, A 21st Century Portrait lyckades de med konststycket att som rockband skapa ett helgjutet och väl sammansatt filmsoundtrack som står utmärkt på egna ben. 2013 gjorde de återigen musik till en fransk produktion, denna gång skräck-tv-serien Les Revenants (som… av Noa Söderberg
Elliphant – Living Life Golden Jag har alltid fått känslan av att Ellinor Olovsdotter – mer känd under artistnamnet Elliphant – inte bryr sig särskilt mycket om den svenska scenen. När svenska artister söker sig till Så mycket bättre så ligger hon som soundtrack på ett av världens största tv-spel. När svenska artister bestämmer sig för att switcha språket till… av Amel Suljevic
Lust for Youth – Compassion Det som utmärker Lust for Youth allra mest är inte någonting som är grundat i deras musik eller textskrivande – det är deras konsekventa image. Efter att trion riktade in sig på 80-talets flotta lyxsyntpop med International för två år sedan har de lyckats etablera ett rykte som själlösa, nihilistiska festprissar som bara bryr sig… av John Jonsén
Farväl till ungdomen – Öronbedövande mörker Kåre Vernby släppte sitt debutalbum som Farväl till ungdomen för två år sedan. Jag tyckte bäst om en låt som inte kom med på skivan, b-sidan Hälsningar från Kil, en svensk omtolkning av The Cures Plainsong där han blandade en häxbrygd, satte den i händerna på ett par småstadskaraktärer och lät dem fångas upp av den destruktiva tristessen…. av David Winsnes
Cullen Omori – New Misery I New Misery har förre detta Smith Westerns-medlemmen Cullen Omori öst ur sig upplevelserna från sitt tidigare band och funderat över vad som följde uppbrottet. Resultatet är en popskiva med vilken Omori försiktigt lämnar sitt avtryck som soloartist. Med en historia av att ha grundat ett relativt framgångsrikt indieband kan det tänkas att både omvärlden… av Freja Wehrling
Matt Corby – Telluric Matt Corby började sin musikaliska bana med att delta i Australiens variant av Idol, ett beslut han senare ångrade. Även om det medgav en viss uppmärksamhet så förlorade han, precis som många andra som ställt upp i stjärnfabriken, autenticiteten som en skönsjungande snubbe med gitarr behöver. Nio år och en handfull EP:s senare står han… av Filip Hiltmann
Big Ups – Before a Million Universes ”Everybody says it’s getting better all the time, but it’s bad / Still bad”. Detta hävdade Big Ups frontperson Joe Galarraga under Justice ifrån bandets första album. Det fanns tonvis av pessimism som genomsyrar hela Eighteen Hours of Static, men det var mest en generell klagan och avsmak för livet som uttrycks. Det var aldrig någonting… av John Jonsén