Kanye West – The Life of Pablo Beroende på var du står har Kanye Wests beteenden och mönster kunnat tolkas på olika sätt. Någon har påstått att han är galen, någon att han är genial, någon att han är frispråkig excentriker, någon att han är blyg och ödmjuk. Tänk om alla har, eller har haft, rätt? Att fylla Madison Square Garden till… av Martin Kørra
Animal Collective – Painting With Panda Bear och Avey Tare är de två vokalisterna i Animal Collective, en av samtidens mest inflytelserika psykedeliska popgrupper med ett stort antal fantastiska album i bagaget. Den här gången saknas Josh ”Deakin” Dibb, men Brian ”Geologist” Weitz är som vanligt med. Det finns all anledning att spetsa öronen lite extra: sist denna trio arbetade… av Erik Blohmé
El Guincho – Hiperasia Sex år sedan senaste albumet har El Guincho nu skakat om uppbyggnaden av sin musik rejält. Sedan vi hörde från honom sist har han bland annat hunnit arbeta med Björk och dessutom tagit till sig ett projekt fokuserat på elektronisk musik, Trances. Nu har den piña colada-doftande solstolspopen hos El Guincho från förr fått ge… av Johanna Eliasson
Mass Gothic – Mass Gothic Singlarna från Mass Gothics debutskiva är och förblir lysanade: Every Night You’ve Got to Save Me är en pigg poplåt där The Smiths möter amerikansk indierock och Nice Night med sina svällande sludge-gitarrer placerade i låtens kärna är precis så genreöverskridande som skivans marknadsföringsmaterial antyder. Och visst finns variation och en vilja att experimentera på… av Erik Blohmé
Kristian Anttila – Rum 4, avd. 81 Förra decenniet var Kristian Anttilas decennium. Han var tjugo-nånting förkroppsligad, drömde om att vara en svensk Paul Weller och var med sina tre studioalbum inte långt ifrån. Vill ha dig var på allas läppar och han var inte sen att kyssa tillbaka. “Rövarliv”, som han nu själv kallar det. Under denna tid levde Anttilas musik… av Rikard Berg
Rihanna – ANTI I oktober 2015 presenterade en av våra största popstjärnor såväl titel som artwork för sitt åttonde studioalbum. På ett galleri i Los Angeles ställdes stora tavlor ut, föreställande ett Banksy-liknande verk, som skulle få representera det nya albumet. Det fanns gott om symbolik att gotta sig i och den blodröda färgen i kombination med den… av Amel Suljevic
Porches – Pool Aaron Maine börjar mer och mer påminna om en galen vetenskapsman. Till skillnad från flickvännen Frankie Cosmos, som har drygt 50 album av varierande ambitionsnivå bakom sig, behandlar han Porches musik med pedantisk omsorg. Pool är uppföljaren till 2013 års otroliga debut Slow Dance in the Cosmos, och sedan dess har Porches börjat anta formen av… av Nike Rydberg
Sunflower Bean – Human Ceremony Tycker du att du har en ohälsosam romantisering till det sena 60-talet? Dagdrömmer du om att knarka med The Velvet Underground? Anser du att Tame Impala är det bästa som har hänt sedan The Doors? Tycker du att indierock har alldeles för lite fuzzpedaler idag? Det är okej, för Sunflower Bean kämpar med precis samma… av John Jonsén
Wet – Don’t You Innan Romeo hittar sin Juliet i Shakespeares klassiska verk är han desperat, obesvarat förälskad i en stum karaktär vid namn Rosaline. Rosaline bryter ner honom till småbitar men förbereder honom på samma sätt inför Den Äkta Kärleken med Juliet. Hon är på många sätt en språngbräda – för historien att börja och för Romeo att… av Olivia Nordell
DIIV – Is the Is Are Trots färgskillnaden mellan den gråa shoegazen där distade basar smälter samman med apatiska körstämmor och den rosa svävande popen där plinkande gitarrer regerar, bildar DIIV en vacker nyans. Bandet är en slags hybrid mellan två musikstilar och de får det att fungera. För trots att bandet gör Brooklyn-baserad gitarrpop som så många andra, lyckas DIIV… av Freja Wehrling
Your Friend – Gumption Att lyssna på Gumption är som att sväva i rymden tillsammans med ensamma meteoriter på väg för att utforska oändligheten. Albumet får en att känna sig så oändligt ensam, men tröstar också i vetskapen om att man inte är det. Your Friend är din vän och hon känner också såhär. Tillsammans med producenten Nicolas Vernhes… av Freja Wehrling
Money – Suicide Songs Suicide Songs känns som en novellfilm regisserad av den brittiska arbetarklasskildraren Ken Loach, eller möjligen av den samtida arvtagaren Clio Barnard. Den är precis som Moneys debutalbum The Shadow of Heaven regisserad från start till mål av frontmannen Jamie Lee; flyger över hans kvarter, cirkulerar hans romantiskt beskrivande tankar, öppnar locket till en värld med… av David Winsnes