Cross Record – Wabi-Sabi Den japanska estetiken wabi-sabi brukar för oinvigda sammanfattas i tre ord; imperfektion, flyktighet och ofullständighet. Med ursprung i den zenbuddistiska filosofin blir skavankerna en skönhet i sig själva och det blir i sin ödmjukhet något väldigt vackert. Rustik och stillhet samsas med rymd och föränderlighet. Cross Records andra album med samma namn genomsyras av wabi-sabis… av Johanna Eliasson
Llojd – Jag kommer älska mitt liv snart Under de senaste åren har Kalmarduon Llojd gett ifrån sig popsinglar fulla med sol och soul, där var och varannan låt hade fungerat utmärkt som soundtrack till en stadspromenad mitt under den svenska högsommaren. När debutalbumet till slut landar är det lite som är nytt: större delen av materialet har vi hört tidigare, och de… av Hugo Gerlach
Sia – This Is Acting Att lyssna på Sia är att dyka ned i ett destillat av samtida kommersiell popmusik. Listan på artister hon skrivit åt kan göras lång; Rihanna, Adele, Beyoncé, Carly Rae Jepsen, David Guetta och Katy Perry är några av dem. I intervjuer berättar hon om ett funktionalistiskt och närapå cyniskt sätt att se på popskapande. När… av Noa Söderberg
Bloc Party – Hymns Något som Bloc Party brunnit för sedan Silent Alarm är att konstant provocera med sin musik. De hade hur enkelt som helst kunnat rida på vågen av frälsta indiehjärtan världen över och mjölka ur hur många skivor som helst med samma dansanta och poppiga sound resten av sin karriär. Men så fungerar inte Bloc Party… av John Jonsén
Suede – Night Thoughts Under 90-talet var Suede ett av Storbritanniens största band. Däremot var de aldrig riktigt representativa för det britpopfack som de för det mesta sorterades in i. Ladskulturen, brittisk vardagsrealism och gröna parkas var aldrig något bandet kunde relatera till. Suede definierades snarare av en förkärlek för svulstig glamrock, en fascination för det androgyna och innovativt… av Filip Hiltmann
Chairlift – Moth När Ch-Ching damp ner i oktober var det nästan som att Chairlift hade vänts ut och in från det gulliga band vi hörde i reklamen för iPod Nano för åtta år sedan. Då var de en symbol för det spralliga och urbana som skulle driva de färgglada musikspelarna ner i var persons ficka. Nu är… av Rikard Berg
Fat White Family – Songs for Our Mothers När Fat White Family spelar live visar de upp sin musik från dess absolut bästa sida. Med instrument som ser ut att vara köpta på loppis och en livslust som verkar ligga stadigt någonstans runt noll blixtrar ändå en kraftig puls som elektricitet genom bandet och deras publik: det är självdestruktion som tidsfördriv, syfte och… av Erik Blohmé
Jesu/Sun Kil Moon – Jesu/Sun Kil Moon Att skriva om det privata på ett explicit sätt är en ständigt återkommande företeelse inom konsten. Vissa döljer sitt innersta i metaforer, andra väljer att inte behandla det alls och skriva om annat istället. En personlig vinkling på sitt skapande brukar ofta anses som något som är autentiskt, och därför uppmuntras. Mark Kozelek har alltid… av Filip Hiltmann
Savages – Adore Life Savages kommer alltid med tydliga instruktioner. På de tidiga spelningarna satte de upp lappar om mobilförbud i publiken, debutalbumets omslag bar ett manifest, medan titeln var en auktoritär uppmaning i sig – Silence Yourself. ”The world is with me, and you’re coming for a ride” sjöng Jehnny Beth medan hon ledsagade lyssnaren som en karismatisk… av Nike Rydberg
Ty Segall – Emotional Mugger Ty Segall finner du ofta i ett landskap av rivande gitarrer och lo-fi. Det är där han känner sig mest hemma och det är inte sällan som material ges ut i just denna anda. Förra gången vi hörde honom var så sent som i november 2015 på nyutgåvan av Ty Rex där han tolkar T.Rex, men… av Freja Wehrling
Little Jinder – Allting suger Little Jinder börjar allt mer framstå som en betydligt avigare och mer oberäknelig version av Melissa Horn. Där Horn sjunger om saker som rinner ut i sanden och liknar kärlek vid destruktiv blues beskriver Jinder förhållanden som fuckade och hur hon låtsas gilla trance för att tilltala någon hon gillar. Det, och att hon blandar charmig 80-talspop med nutida… av David Winsnes
Daughter – Not to Disappear Det är i princip omöjligt att skriva om hur Daughter känns. Det är som att de har satt ton och ord på varje stadie av en förälskelse eller en depression i sina tidigare släpp, samlat varje människa med det minsta lilla mentala bagage runt Elena Tonras röst som om den vore en fast punkt i… av Olivia Nordell