Lucern Raze – Stockholm One Lucern Razes skitiga ljudbilder ligger långt ifrån den polerade pop som just nu präglar mycket av svensk musik. Garageinfluerad solskenspop med DIY-estetik återfinns tyvärr inte så ofta som det borde på våra nordliga breddgrader. Tack vare Luke Reilly – Sex Beet-mannen som hoppade av mitt under pågående albuminspelning för att flytta till Stockholm – har vi… av Filip Hiltmann
Diet Cig – Over Easy EP Berättelsen om Diet Cig är som den bästa sortens boy meets girl-historia: Noah Bowman möter Alex Luciano på en fest, ber henne om en tändare för att sedan tillbringa hela sommaren med att spela in låtar ihop. Duon bildas 2014 i New Paltz, 13 mil norr om New York och plockar upp det tidiga nittiotalets hybrid av indiepop… av Nike Rydberg
Torche – Restarter Utan förkunskaper om Torche och deras influenser skulle nog ingen ha satt etiketten ”doom metal” på gruppens föregående släpp Harmonicraft, ett album som var förvånansvärt lättillgängligt, medryckande och närmast glädjerikt för att vara gjort av ett band med rötterna i Black Sabbaths svårmodigare material. Att gifta Torches slagkraft och tyngd med nästan komiskt melodiska och… av Erik Blohmé
Ghostface Killah & BADBADNOTGOOD – Sour Soul Metalbandet Liturgy har ofta avfärdats av purister inom genren för sina subversiva och genrekorsande kvalitéer. Men när de tidigare i vinter släppte första singeln från kommande skivan The Ark Work var det för långt från någon typ av ”ursprungs-black metal” för att överhuvudtaget kunna ha en åsikt kring hur bandet passar in i en eventuell… av Martin Kørra
Susanne Sundfør – Ten Love Songs Få blandar genrer och influenser lika frimodigt som Susanne Sundfør. Att lyssna på hennes femte fullängdare är att i ena stunden rulla sina blonderade lockar i takt till sockersöt 90-talspop (Fade Away), i andra skönja influenser från 80-talssynt och Kate Bush (Kamikaze) och i tredje pumpa handen i luften till modern witch house (också det… av Noa Söderberg
Ibeyi – Ibeyi På sitt självbetitlade debutalbum Ibeyi låter sig franskkubanska tvillingarna Naomi och Lisa-Kaindé Díaz influeras av bland annat jazz, soul, R&B, fransk elektronika och kubanska folkvisor. Det börjar avskalat med hymnlika a cappella-spåret Eleggua, som sjungs helt på yoruba (ett språk som talas i bland annat Nigeria och som kom till Kuba med slavhandeln). Fortsätter gör det… av Maja Björsne
José González – Vestiges & Claws ”Tidigare har det gått så mycket tid till att sitta och vara bakis. Jag saknade att lära mig nya saker, så jag bestämde mig för att fylla tiden med sådant som intresserar mig.” Det känns orimligt vältajmat att Vestiges & Claws officiellt kom till världen den första vårveckan. Det poestiskt drillade och naturalistiska albumet har… av Lova Nyqvist Sköld
A Place To Bury Strangers – Transfixiation Jag förälskade mig i A Place To Bury Strangers när de 2007 släppte sin självbetitlade debutskiva, en fenomenal blandning mellan shoegaze och noiserock där de tog influenser från My Bloody Valentine, The Sisters of Mercy och The Jesus and Mary Chain och drog dessa till sina extremer. Gitarrer som låter som stenkrossar och trummor som… av Erik Blohmé
Father John Misty – I Love You, Honeybear Josh Tillman är en man med många jag. Som före detta slagverkare i Fleet Foxes, innehavare av en mindre framgångsrik solokarriär i sitt eget namn och nu en mer framgångsrik under pseudonymen Father John Misty har han hunnit med mycket på de år han varit aktiv. Vid anammandet av sin nuvarande pseudonym skedde dock en… av Filip Hiltmann
Mount Eerie – Sauna Från Washingtonbaserade Phil Elverum, alias Mount Eerie, kommer dubbel-LP:n Sauna. Nära en timme långt och stilmässigt mycket brett – Elverum hämtar, på gott och ont, inspiration från både lo-fi, folk och hårdrock – är albumet en kompromisslös hyllning till det triviala, tomheten och, som vanligt, naturen. Det hela börjar med en skarp utandning på titelspåret… av Maja Björsne
Winhill/Losehill – Trouble Will Snowball Winhill/Losehill låter som en trevlig söndagsförmiddag. Det är en beskrivning som vid första anblick kan verka avskräckande, och på förra skivan hamnade de också delvis i de fällor som en sådan sinnesstämning kan medföra: ett badande i tröttsam country och allmän vuxen trevlighet. Nu, tre år senare, har de skurit bort dessa delar till förmån… av Noa Söderberg
The Decemberists – What a Terrible World, What a Beautiful World Det har gått fyra år sedan vi fick höra nytt från The Decemberists, om man bortser från bandets bidrag till soundtracket till The Hunger Games (och det gör man ju). På sjunde studioalbumet What a Terrible World, What a Beautiful World återkommer det lite mer kommersiella grepp som debuterade på senaste fullängdsalbumet The King Is Dead,… av Maja Björsne