Gotye – Making Mirrors Wouter De Backer, även kallad Gotye, från Australien har uppmärksammats av Ashton Kutcher och Lily Allen via deras twitteraccount. Detta med all rätt, mannen är ett geni. Det här albumet handlar inte bara om musiken, utan även om hans kreativa förmåga att bidra till atmosfären med andra hjälpmedel. Det går inte att sätta en stämpel… av Jesper Lindvall
Tennis – Young & Old Patrick Riley och Alaina Moore är det perfekta paret. Han är sådär preppy stilig med button-down skjortan alldeles lagom skrynklig. Hon har håret i ett perfekt rufs och den rätta vintagekjolen, också den lagom skrynklig . De träffades i college och är nu gifta. För att göra bilden av sig själva ännu mer perfekt, lite… av Truls M
Andrew Bird – Break It Yourself Det är någonting med multi-instrumentalister. Någonting med deras gåva till jordelivet som gör dem så spännande, och i det här fallet, så förklarligt och ständigt anlitad. Det är också någonting med människor som till en början inspirerats av klassisk musik. Så värdigt och så medvetet, så stiligt. Och det är sannerligen någonting med kombinationen av… av Emil Norrström
Thåström – Beväpna dig med vingar Mannen. Myten. Thåström. Efter att ha funnits i strålkastarljuset i trettiofem år behöver denna nationalklenod knappast någon närmare presentation. Det har varit med en outtröttlig energi som han har varit med och format Sverige som vi känner det idag. Med Ebba Grön, Imperiet, Peace, Love & Pitbulls och en hyllad solokarriär i ryggen är denne… av Viktor Briggner
Den Svenska Björnstammen hittar rätt Bland de indieband som experimenterat med dansmusik är Den Svenska Björnstammen utan tvekan det som fått störst genomslag. När Dansmusik EP släpptes för knappt två år sedan var det en mycket fräsch fläkt på den svenska electropopscenen, och norrköpingsseptetten Den Svenska Björnstammen blev ett namn att hålla ögonen på. Andra EP:n Classics från i fjol… av Jon Egerlid
Burial – Kindred EP Burial hamnar i sitt rätta element under de där sena nattvandringarna i de lite mer suspekta områdena i London. När endast någon enstaka gatulykta guidar dig nedför dekadensens brant. Lite småfull, men med en brinnande längtan efter att bli fullare innan du trillar in på någon halvsjaskig klubb som har öppet alldeles för länge. Just… av Tobias Jakobsson
Air – La voyage dans la lune För att komma i rätt sinnesstämning ser jag originalet från 1902. Handlingen är i all sin enkelhet briljant: några vetenskapsmän beger sig till månen och träffar där reptilliknande akrobatiska utomjordingar som självantänder vid beröring. Genialiskt. De övertydligt teatraliska gesterna har all den charm man kan begära av en stumfilm. Jag drar sedan ner ljudreglaget, startar… av Truls M
Enter Shikari – A Flash Flood of Colour Last.fm säger post-hardcore. MySpace säger Dub/Happy Hardcore/Rock. Andra säger Screamotronica. Jag själv varken vågar eller orkar bemöda mig med att sätta en etikett på Enter Shikarioch deras musik. 2007 var året då bandet visade sig som en kaxig uppstickare i musikvärlden när man, efter ett par frekvent nedladdade singlar, gav storbolagen fulfingret och släppte sin… av Viktor Briggner
Rösten är större än skivan Emeli Sandé har vad som krävs; en kristallklar röst, en hit och en kritikerkår i ryggen. Heaven byggs löjligt snyggt upp av Massive Attack-trummor. Det är så mycket 80-tal att jag hinner bli både nostalgisk och fundersam. Är det en hyllning till mästarna Massive Attack? Oavsett svar, så är det ett vackert arrangemang som lyfter låten… av Redaktionen @ Festivalrykten
Vår okrönta popdrottning Amanda Mair var kritikernas första val, långt innan debutskivan sett dagens ljus. Blott 17 år och redan ett av våra stora pophopp. Och tack gode gud, Amanda Mair har vi inte skiftat bekantskap med genom talangfabriker som Idol. Hon klarar sig bra utan att synas på bästa sändningstid. Till och med bättre. Hon kommer inte accelerera… av Redaktionen @ Festivalrykten
Pulled Apart By Horses – Tough Love Pulled Apart By Horses slog för två år sedan igenom med det självbetitlade, och så sprakande debutalbumet. Den frenesi, den svettiga tacksamhet över berikelse vi kände då, har nu återkommit i nyare former. Känslan är att Leeds-bandet egentligen aldrig slutat spela däremellan. På gott och ont. Samma kick som jag möttes av vid debuten, samma… av Emil Norrström
Mark Lanegan Band – Blues Funeral En av rockens bästa röster. Ett epitet som Mark Lanegan fått sig tillskrivet både en och två gånger. Det är svårt att komma med motargument just i den frågan. En röst så otroligt rå, raspig och musikalisk. Kanske satte morsan honom på en stadig whiskey och cigg-diet i tidig ålder, fast besluten att skapa ett… av Tobias Jakobsson