NO CODA – The Entire Cast I februari släppte NO CODA en video till No Ransom, deras andra singel. Visualiseringen var en humoristisk nick mot klubbkulturen och kanske även i förlängningen till rockens (icke-)plats i liknande salonger, där en av medlemmarna hoppar runt på en nattklubb med sin egen musik i hörlurarna. En ensam FILA-tröja bland vitskjortor. ”I know the current… av David Winsnes
Little Dragon – Nabuma Rubberband Little Dragon är tillbaka för att tala lite mer allvar. Den vitt spridda succén med förra Ritual Union följs av Janet Jackson- inspirerade Nabuma Rubberband. De låter dumpade och svikna ackompanjerat med minimalistisk trip-synthpop. Albumet byggs upp av slagverk och jazz på rundgång som utebbar i det elektroniska. Synthen och ekot på öppningsspåret Mirror introducerar… av Lova Nyqvist Sköld
Justin Timberlake – Tele2 Arena, 10/5 – 2014 För ett litet tag sedan kastades jag återigen in i diskussionen om vi får världsstjärnor som vi 30 år senare kommer glorifiera. Vi pratade Bowie, lyssnade på Janis Joplin och diskuterade vad Nirvana kunde ha varit idag. Kommer några av vår tids stora artister ens kunna mäta sig eller kommer vi fortsätta att blicka tillbaka… av Redaktionen @ Festivalrykten
Lykke Li – I Never Learn Vi föds, växer upp och är under konstant utveckling. Oftast kan detta vara en transformation som sker utan eftertanke, för andra är det något som definerar en. 2008 släppte Lykke Li sitt popiga debutalbum Youth Novels som reflekterar hennes ungdomsår, där det mesta kretsar kring brustna tonårshjärtan, att hitta sig själv och att ta sin… av Stella Mathioudaki
The Horrors – Luminous ”Ladies and gentlemen, we are floating in space.” Med en besvärad telefonrösts recitation av albumtiteln inledde Spiritualized sitt stora alster från 1997. Albumet hade egentligen skrivits i sviterna av frontmannen Jason Pierces ödelagda förhållande – inledningsspåret mynnade till exempel snabbt ut i ett ”all I want in life’s a little bit of love to take… av Nike Rydberg
Kent – Tigerdrottningen Kent försöker aldrig göra något mindre ambitiöst än en platta som kan definiera ett liv. Det är anledningen till att de aldrig skulle släppa ett helakustiskt album, som några fans alltid önskar, för det är inte tillräckligt enormt. Hur pretentiöst det än må låta så är det kanske själva anledningen till att de inte bara… av Rikard Berg
Tycho – Awake Vi har byggt upp ljudlandskap som målat himlen i alla dess färger, smakat på havets vita skumtoppar och blivit serverade musik som är ett med vågor och den korniga sandstranden. När den grafiska formgivaren Scott Hansen för drygt tre år sedan presenterade sig dök vi ner i en grönskimrande lagun. Dive är precis som titeln… av Redaktionen @ Festivalrykten
Foster the People – Supermodel Pumped Up Kicks dök upp i blogosfären där den spreds likt en löpeld bland entusiaster som älskar att vara först med det nya, men det dröjde inte länge innan de drogromantiska melodierna blev uppätna av halva USA. Redan där förutspådde x antal miljoner ett nytt MGMT. Brooklyn-bandet hade ju till och med lämnat den elektroniska… av Redaktionen @ Festivalrykten
Woods – With Light and with Love När jag såg Jeremy Earl och hans gäng på Debaser förra året så var det simpelt och otvivelaktigt. En slackerorkester med skogskomplex i dess självklaraste form som var där för att spela på känsla och spontanitet. De experimenterade fram skiktat jam, vi lyssnade snällt. Det är där bandet gör sitt avtramp och det är där… av Lova Nyqvist Sköld
King Krule – Debaser Strand, 13/4 – 2014 Trots sina ynka 19 år har den brittiska Archy Marshall varit med länge, och det märks när han står på Debaser Strands scen. När klockan ska slå 21 är lokalen fullproppad och stämningen skön. I samma veva som King Krule intar scenen blir lokalen tre gånger mindre och tankarna om att sitta ute eftersom solen… av Stella Mathioudaki
Empire of the Sun – Coachella, 12/4- 2014 Luke Steele och Nick Littlemore har en formel för hur man skriver popmusik som både har sockervadd och ecstacy i melodierna. Empire of the Sun blev ytterligare en kugge för den elektroniska popmusiken down under. Australien fullkomligen spottade ur sig cocktailfärgade ljudslingor ett tag med stämpeln jag-vill-dansa-i-neon om sig. Mörkret har precis fallit, ett perfekt… av Redaktionen @ Festivalrykten
EMA – The Future’s Void För elva år sedan valde den belgiska electro-rock-duon Vive La Fête att avsluta sin kanske mest kända låt Noir Désir med ett i vågor kommande, genomträngande, desperat skrik, yttrat av bandets sångare Els Pynoo. På samma sätt använder sig Pharmakon av avgrundsvrål som bär på explicit dödsångest stark nog att skaka om psyket på vem… av Jon Egerlid