Carly Rae Jepsen – Stockholm, 23/5 – 2019 Att Carly Rae Jepsen lagt sin turnépremiär i Stockholm är egentligen inte så konstigt: hon älskar Sverige. Hon har varit här uppåt tio gånger (inte minst för att hänga med Markus Krunegård), men aldrig förr har det skett i samband med en konsert. Den här majkvällens framträdande på Gröna Lund blir således hennes första Sverige-spelning… av Rikard Berg
Spielbergs – Park Sounds, 18/5 – 2019 Norska indiepunkarna Spielbergs har haft ett minst sagt händelserikt år. Vid det här laget förra året hade deras debut-EP Distant Star just släppts, och sakteligen började bandet generera uppmärksamhet både i och utanför Norden. Fullängdaren This Is Not the End följde i vintras, och därpå även spelningar i Norge och Storbritannien, men Spielbergs första Sverigebesök… av Jonathan Bonn
bob hund – 0-100 Sedan det tidiga 90-talet är det ett allmänt känt faktum att bob hund berört varje människa som någonsin fått uppleva dem, vare sig det är på skiva eller i deras stundtals överdrivet (men aldrig oförtjänt) livfulla publikhav. Jag är inget undantag – sedan jag som tioåring såg dem live första gången har jag varit fastkedjad,… av Malcolm Jeppsson
Junior Brielle – Park Sounds, 18/5 – 2019 Årets mest polariserande musikdebatt har utan tvekan handlat om Junior Brielle – brödraduon från Brunflo som tagit sin beskärda del av pop-Sverige med storm, medan de gett andra musikjournalister krupp med en framtoning som många upplevt alltför kommersiell. I sann mellanmjölksanda har jag själv undvikit att helt ta ställning i den frågan, men vad man… av Jonathan Bonn
Mac DeMarco – Here Comes the Cowboy På sitt förra studioalbum, This Old Dog, som släpptes för två år sedan (fast visst känns det som i går?!) reflekterade Mac DeMarco kring sina familjerelationer. Han var filosofisk, märkbart påverkad och omskakad av faderns stundande bortgång och tankarna den väckte. Resultatet blev ett album som fokuserade mer på personlig utveckling än musikaliskt dito; den… av Maja Björsne
Agent blå – Morning Thoughts Göteborgs Agent blå har fått det svåra uppdraget, eller den stora äran, om man så vill, att som sista band någonsin ge ut ett album på Luxury Records. Skivbolaget, som även gett ut band och artister som Farväl till ungdomen, Alice b, Westkust och Makthaverskan, lägger nämligen ner i vår. Den sistnämnda gruppen har Agent… av Andreas Hörmark
Aldous Harding – Designer Vid första anblick så tycks det kanske att det finns många Aldous Hardings i världen. I allmänhet finns det ju musik i överflöd och särskilt gitarrspelande singer-songwriters känns överrepresenterade bland musiksläppen. Vid andra anblick, det vill säga när man faktiskt lyssnar på hennes musik, förändras uppfattningen totalt. Det är ingen virvelstorm som denna åsiktsförskjutning innebär,… av Freja Wehrling
Vampire Weekend – Father of the Bride Vilka är Vampire Weekend år 2019? New York-bandet som introducerade sig för världen som popmusikens motsvarighet till Fredrik Lindström – högutbildade, välbärgade och lika folkligt putslustiga som dödligt seriösa – har varit frånvarande i hela sex år. Under denna tid har bandets virtuos, Rostam Batmanglij, hoppat av för att gå vidare som soloartist och producent… av Jesper Ramkloo
ShitKid – [DETENTION] Sveriges största skitunge är tillbaka för att himla med ögonen i skolbänken. Tänk amerikansk chick flick från tidigt 2000-tal så är estetiken spikad. Tänk sen på att den nonchalanta (filmen själv skulle säga bitchiga) tjejen längst bak i klassen tuggar tuggummi med öppen mun och du är där. Hade det varit Jack Blacks School of… av Moa Björkman
Sunn O))) – Life Metal Sist jag var på en Sunn O)))-spelning somnade jag. Det var fantastiskt. På gränsen mellan sömn och medvetande blir en snårskog av gitarrfeedback en förtrollad plats. Många menar att Sunn O))) är det postmoderna hipstertramsets absoluta slutstation, men de är i själva verket ingen bluff. Deras transcendentala ljudkonst är helt uppriktig, precis som (majoriteten) av… av Erik Blohmé
Local Natives – Violet Street För att vara ett band som kallar sig Local Natives så har deras musik ironiskt nog alltid präglats av en oerhörd rotlöshet. Sedan den omedelbara och solskensdränkta debuten har de vandrat utan tydlig riktning eller mål, mer likt nomader på genomvandring än lokala urinvånare. Bandets andra album, Hummingbird var ett betydligt mer avskalat och sobert… av Jesper Ramkloo
Club Night – What Life Club Night är maximalister i ordets rätta bemärkelse. Redan 2017 introducerade sig bandet från Oakland med den lika kaotiska som oklassificerbara EP:n Hell Ya, och under deras paraply rymdes influenser från både Midwest-emo och postpunk i en godtycklig blandning – “like four bands crashing into each other in slow motion”, som The Fader uttryckt det…. av Jonathan Bonn