Justice – Roskilde, 28/6 – 2017 Safe and Sounds utomjordiska toner mullrar ut ifrån den största scenen på Roskilde och Justice intar den som något av ett unikum. Få band lyckas bibehålla den balansgång mellan kommersiellt och nördigt så som fransmännen har gjort under åren sedan Cross. Det är bombastiskt och det är mäktigt, men duon gör det klart en gång för alla att större… av Freja Wehrling
The Weeknd – Roskilde, 28/6 – 2017 Abel Tesfaye har länge haft två mål med The Weeknd – att göra innovativ musik och att bli världens största popstjärna. Ju mer plats han gett åt det senare, desto mindre fokus har det första fått. Tesfaye verkar tro att de går stick i stäv med varandra, att han måste slipa ner sina vassa kanter… av Rikard Berg
Warpaint – Roskilde, 28/6 – 2017 Vid det här laget har Warpaint tillbringat tre album med att bygga upp och plocka isär sin abstrakta artrock – förra årets Heads Up rymde den mest topplisteaspirerande musik de någonsin skrivit, där i synnerhet förstasingeln New Song placerades mil ifrån debutens Radiohead-komplex. Precis som de lågmälda 10-talsfenomenen Beach House och The xx är Warpaint… av Nike Rydberg
Kevin Morby – Roskilde, 28/6 – 2017 Beslöjande toner från Nina Simones I Wish I Knew How It Would Feel to Be Free rör sig över den betonggrå scenen. Själva spelningen har knappt börjat, men redan känns det som att vi har förflyttat oss från en blåsigt Roskilde till en glödande Texaskväll. Den sagoberättande rösten från Flannery presenterar Kevin Morby tillsammans med hans liveband och inte… av Freja Wehrling
Bicep – Roskilde, 28/6 – 2017 Matt McBriar och Andy Ferguson är förutom producent-duon Bicep också drivkrafterna bakom house-, techno- och discobloggen Feel My Bicep. Där utforskar de guldkorn i tidigare nämnda genrer, tipsar om nya låtar och visar upp sina egna lika varierande remixer. Det senare har fått mer utrymme i takt med deras expertis vuxit: efter ett tiotal hyllade EP-släpp är… av Hugo Gerlach
Bonobo – Roskilde, 28/6 – 2017 Det största namnet som spelar på Roskildes elektroniska scen Apollo under torsdagskvällen är sampleproducenten Bonobo. På Migration, brittens nya album från tidigare i år, har han samarbetat med Nick Murphy (tidigare Chet Faker) och Danmarks egna Rhye – två sammetslena sångröster som de senaste åren bländat folk som kanske egentligen inte är alltför intresserade av soul… av David Winsnes
Idles – Roskilde, 28/6 – 2017 Det är kanske inte en hundraprocentig sanning, men inte heller en orimlig teori – ju bättre en konsert är, desto färre bilder tar folk med sina smartphones. Inte konstigt att jag lämnar Idles spelning på Pavilion-scenen utan ett enda fotografi på minneskortet. På sätt och vis är det synd, det fanns mycket att se och… av Erik Blohmé
Coldplay – Göteborg, 26/6 – 2017 Jag kommer på mig själv med att gunga något alldeles enormt. 60 000 kroppar Allsång på Skansen-kränger automatiskt med i Coldplays melodier. Att titta på bandet är numera som att åka roddbåt med Sven-Bertil Taube ut till hans hus på Kornö. Hymn for the Weekend kan nästan misstas för ett R&B-försök med lite attityd, men när… av David Winsnes
Mew – Göteborg, 26/6 – 2017 Rent hypotetiskt är Mew det perfekta förbandet till Coldplay. Båda banden har ett bejublat förflutet som indieälsklingar och kan skriva magiska fullträffar som sätter tårarna i halsen när de väl behagar, men jobbar nu hellre med en kommersiell feelgood-vinkel i stället. Jonas Bjerre och Guy Berryman vänstrade med sina respektive band i början av sekelskiftet… av John Jonsén
Lorde – Melodrama Samma månad som Ella Yelich-O’Connor fyllde 16 år gav hon ut sin första offentliga musik, på egen hand, utan bolag i ryggen – så som de flesta musiker inleder sina karriär numera, förhoppningsfulla om att ljudfilerna ska leta sig fram till åtminstone några, eller bara till någon som är Någon. The Love Club EP plockades upp… av David Winsnes
Beach Fossils – Somersault Somersault är en bubbla, en separat sfär som liksom har sina egna temporala och spatiala naturlagar. Beach Fossils har alltid ekat av reverb och feedback, men också av musikalisk eskapism. Dagdrömmandet i Somersault är dock av en mer melankolisk karaktär och skapar en tillflyktsort från vardagen, fastän det paradoxalt nog också är i det vardagliga… av Johanna Eliasson
The Drums – Abysmal Thoughts Jonathan Pierce känns som en person som har nummer 13 som sitt turnummer. Ni vet, en sådan person som stirrar döden i vitögat och skrattar Lady Luck i ansiktet samtidigt som han höjer långfingret mot alla oss vidskepliga människor som bara för säkerhets skull undviker saker som kan ge oss otur. Jonathan, som i dagsläget… av Sofia Rönnkvist