Rihanna
Roskildefestivalen, 5/7-2013

När Chicagohajpen How To Dress Well väljer att beskriva sin musik så är det med orden ”pop music”. Det är en ganska vag beskrivning då pop kan vara i princip vad som helst. Musikens utveckling har gjort att genrer korsar varandra mer än någonsin, hybrider uppstår, subgenrer och nya kulturer formas – själva etiketten i sig spelar förmodligen mindre roll. Oavsett om du samplar ett soulspår från tidigt 60-tal eller väljer att vända upp och ned på steken med ett fläskigt beat kommer du kunna kalla det popmusik. Det är samma sak med Rihanna. Sångerskan från Barbados flörtar lika mycket med dancehall och reggaeton som med kommersiell radiopop och elektronisk dansmusik. Det är bara en av anledningarna till varför hon samlar ett av Roskildes största publikhav någonsin.

Samtidigt som bokningen mottogs med öppna armar för att festivalen gav plats högst upp för en av samtidens största fixstjärnor så fick Roskilde salvor av missnöje. Kritiken kring bokningen växte lavinartat. Mycket baserades på allt som skulle kunna bokas istället. Det är ju inte direkt någon hemlighet att Rihanna kostar, men den här gången smakade det också. Bokningen av Rihanna visar bara på festivalens enorma bredd utan att ta udden av den fingertoppskänsla som kommit att bli festivalens signum. Det är få festivaler som känns lika attraktiva för så många olika musikstilar.  Just därför känns det extra gött att till och med några skinnvästar och Metallica-tischor skrålar med till We Found Love.

Inledningsvis börjar vi dock i en helt annan ände än bombastiska hitsinglar. Efter att ha visat upp material från senaste albumet ger hon Orange Stage lite urbanflavour även om hon olyckligtvis slarvar bort den annars så briljanta popsingeln Man Down. Några minuter senare kickar allsången till What’s My Name? in och allt är förlåtet. Även om det är partier med playback är det tydligt hur Rihanna har en röst som fullkomligen golvar alla den här kvällen. Hade ljudet varit optimalt hade det förmodligen lyft ytterligare dimensioner. Som bäst visar hon det i extranumret Stay.

Namn som Iron Maiden och Bruce Springsteen har båda ställt sig på den där orangea scenen, men publikhavet har aldrig varit större än nu. Inte konstigt att även Rihanna vågar visa sina känslor öppet – helt tagen av stunden. För det finns något genuint i det hon säger, det kommer från hjärtat.

Det märks att musiken är i fokus. Rubrikerna kring hennes privatliv är för stunden utanför rampljuset – antagligen en bidragande anledning till hennes lediga mer självsäkra stil när hon genomför ett aerobicpass på sen med ett leende på läpparna. Hon ser uppriktigt glad ut och verkar njuta varenda sekund något som givetvis smittar av sig på den hitstörstiga publiken.

I Umbrella exlpoderar publiken likt en vulkan och nu gungar paraplyerna över hela publikhavet. De där explosionerna kommer med jämna mellanrum även om showen är lite nedbantad mot hennes arenaspelningar något som egentligen inte märks av tack vare världens bästa publik. Till och med Slipknot-fans gungar med.

Avslutande Diamonds är en av festivalens mäktigaste ögonblick – då har hon redan hunnit med Kanye Wests All Of The Lights och att sjunga över Massive Attacks Teardrops.