Ray-Ban Stage
Sampha
Primavera Sound, 2/6 – 2017
Publicerad: 3 juni 2017 av
Amel Suljevic
Det ekar tomt framför den stora Ray Ban-scenen en kvart innan Sampha Sisay ska inta den. Trots att sångaren tillika producenten från London står för ett av årets mest hyllade verk, och under flera år har lånat ut sin röst och låtskrivartalang till förmån för några av vår tids största artister (Kanye West, Beyoncé, Drake och Frank Ocean för att nämna några), är hela hans uttryck förhållandevis blygsamt. Det har dels att göra med artistens personlighet – lika delar timid som eftertänksam – men också med musiken som presenteras. Den fragila rösten i kombination med de inkluderande texterna, främst kopplade till hans eget sorgearbete, skapar musik som inte vill eller behöver slå på stora trumman. Den tar sig in långt in hos lyssnarna ändå. Sakta men säkert fylls det på framför scenen och lagom till att han går på har en stor skara människor hittat rätt. Tre låtar in är det helt smockfullt. Man märker att artisten själv är överväldigad av uppslutningen.
Sampha är inte riktigt där inledningsvis. Öppningsspåret Timmy’s Prayer känns något forcerad och den annars felfria rösten sviker honom något till en början. Stämningen skiftar under Reverse Faults där refrängens trummor får hela publiken att gunga i takt, och först nu känns det som att sångaren själv kan slappna av lite. När han sedan tar ner stämningen igen genom finstämda Plastic 100°C och genomvackra Happens kan publiken äntligen få ta del av rösten som hela tiden ligger på den hårfina gränsen till att brista. ”Oh, sleeping with my worries / Yeah, I didn’t really know what that lump was” – det är en märklig känsla att höra honom sjunga om den ständiga rädslan för klumpen i halsen för en festivalpeppad publik.
-
Trots att den avskalade rösten och texterna är hans signum så är produktionerna födda ur bastunga brittiska subgenrer. Sampha har ett förflutet som producent av grime och annan experimentell elektronisk musik. Det har gjort att hans musik ofta blir uppdelad i två läger – nakna pianoballader kontra experimentella R&B-hybrider. Den andra delen av konserten lyckas slå samman de två riktningarna på ett utmärkt sätt. Kora Signs avslutas med ett dubstep-outro som förvandlar Primavera till en skitig brittisk lagerlokal. Och Without spelas i en ny tappning där hela bandet, inklusive sångaren själv, samlats runt varsin trumma och spelar skiten ur låten som helt plötsligt känns som en klubbvältare. Trots att artisten under hela konserten navigerar mellan de olika instrumenten för att backa upp sitt band är sången fortsättningsvis helt fantastisk.
När den ekande körsamplingen sätter igång Blood on Me är det inte längre någon som kan stå stilla. Just när låten dundrar ut över festivalområdet känns det som att sommarkvällen mörknar till något. Det känns som att de spanska vädergudarna vill rama in låttextens paranoida ångest som ligger som ett moln över den energiska produktionen.
Avslutningsvis får vi den omåttligt populära (No One Knows Me) Like the Piano och succédebuten på Primaverafestivalen är ett faktum. Han tackar blygsamt för att så många ville vara en del av den.
-
