Mango Stage
Solange
Primavera Sound, 1/6 – 2017
Publicerad: 4 juni 2017 av
Amel Suljevic
Instrumenten står kliniskt uppradade på kubiska podium uppe på Mango Stage. Det är en förväntansfull publik som väntar på R&B-stjärnan Solange Knowles. Primaverafestivalen har vid det här laget börjat på riktigt och torsdagskvällens spelschema är en dröm för alla besökande R&B-fans. Trestegsraketen Miguel–Solange–Bon Iver, som i princip avlöser varandra på festivalens två största scener, känns som en fantastisk hyllning och blandning av en utvecklad modern soul formad under 10-talet – alla experimentella på sitt vis.
Till publikens stora förtjusning kommer sångerskans band och körmedlemmar ut på scenen. De är samtliga iklädda prydliga röda outfits, från topp till tå. Allt känns redan väldigt filmiskt och dramatiskt. När sedan sommarkvällen lyses upp av ett rött sken från scenen kliver även Solange ut. När hon ställer sig där mitt på scenen, även hon i röda kläder, formas ett rött skimmer runt hela hennes kropp. Hela scenens uttryck känns som om någon tagit filmen Dreamgirls (ja, självklart måste även syrran nämnas, även om det handlar om en medioker skådespelarinsats) och dragit den genom ett drömlikt LSD-filter. Det är i sin enkelhet bland det snyggaste visuella paketeringen av ett liveframträdande jag någonsin sett.
”Fall in your ways, so you can crumble” – redan efter sångerskans första ord av den oemotståndliga Rise är man som lyssnare löjligt fast. Det är omöjligt att lossa blicken från hennes intensiva stora ögon och hennes röst är lika koncentrerat avvägd som den du hör på A Seat at the Table, en av fjolårets allra bästa skivor. En skiva där hon med förtrollande melodier och en nyansrik röst förkunnar hur verkligheten ser ut för en svart kvinna. Skivans enkla, men ack så starka, frågeställningar får en ny dimension när man hör dem live. Hela hennes blotta uppenbarelse känns mäktig.
-
Framträdandet är enkelt koreograferat, men extremt snyggt, där Solange tillsammans med sina körmedlemmar står i linjerade formationer och dansar med simpla rörelser. Varje liten handrörelse eller huvudryckning är väl avvägd för att matcha musikens uttryck. Framför bandet gungar de fyra sångerskorna i vågiga rörelser till den lika vågigt hypnotiska Cranes in the Sky. Utan att veta särskilt mycket om det stora spanska klädföretaget som köpt namnrätten till scenen de står på, så är jag rätt säker på att detta är det snyggaste deras logga kommit i kontakt med.
Trots att konsertens briljans ligger i de kliniskt avvägda detaljerna är det ändå ett spontant inslag som sätter störst avtryck. På den nämnda skivan, som bildar grunden till konsertens låtlista, lär hon oss att de mest effektfulla protesterna oftast ställer närmast infantila frågor, funderar och vidare vädjar om förändring. Hon svarar (på skivan tillsammans med Lil Wayne) på frågan ”Why you always gotta be so mad?” med något så enkelt som ”We got a lot to be mad about”. Hon vädjar lika frustrerande som lågmält en önskan om att få sitt hår lämnat ifred. Och hon uppmanar alla som kan känna igen sig att sjunga med i låten F.U.B.U. Under låten – som är en hommage till den svarta kultur som format henne – tar hon sig ut till publikhavets främre rad. Till skillnad från Sveriges benvita festivaler lockar Primavera människor från alla bakgrunder och hudfärger. Och det är främst de av mörk sådan som adresseras här. Hon springer runt till kompisgäng efter kompisgäng och kramas, gungar och twerkar med dem. ”This shit is for us” skriker de i kör. Det är som att all den nutida svarta populärkulturen från USA, som ligger i framkant av vår musikvärld, kanaliseras ut till publiken genom hennes sång. Migos dab, Beyonces makt, Kendricks rapmässiga superkrafter, Franks perfektionism eller Kanyes galenskap – allt får plats i ett ögonblick som gör dig stolt över den svarta musikskatten, oavsett din hudfärg. Det var tre år sedan Solange Knowles debuterade på Primaverafestivalen. Tre år som tagit henne från ett lovande R&B-löfte till en av vår generations bästa sociala kommentatorer.
-
