Sara Parkman – folkets drottning

”Kan vi inte drömma nåt större? Här kommer en låt som ni kan ta med er in i valrörelsen för att visa att vi kan skapa ett bättre Sverige än det vi har just nu”.

Om konst och kultur nu ska ha någon slags funktion så är det väl detta, att samla oss och ge hopp och riktning. Sara Parkman har genom hela sin karriär tagit politisk ställning och använt sitt skapande som ett instrument för att öppna upp för ett samtal som går djupare än populistisk partipolitik.
Men vi tar det från början. 

Det är varmt i Slottsskogen och, för att vara Göteborg, en ovanligt svag bris som inte tycks hinna få fart mellan de lummiga kullarna. Framför Linnéscenen är det förvisso skugga, men tälttaket bildar också ett lock som håller all värme instängd. Många har samlats i god tid, få ser nog Sara Parkman för första gången. 

Sara Parkman skrider ut som en Elisabetansk drottning i folktappning, kurbitsar på bröstet, krinoliner på höfterna, och håret arrangerat som en krona. Hon svingar sin stråke som en spira innan den möter fiolen och audiensen börjar.

Något har hänt med Parkmans musik de senaste åren, melodierna har blivit modernare, texterna tydligare, och de udda taktarterna har gjorts lätt-tillgängliga. Du behöver inte ha gått folkis för att kunna följa med. Likt de flesta moderna monarker talar Sara Parkman till folket på deras språk. Hovet består av några av Sveriges folk- och vismusikerelit, Anna Möller, Hampus Norén, Jennie Abrahamsson, Maja Kamne, och Konrad Agnas. Ett superband i ordets rätta bemärkelse. Tillsammans sätter de fart på den stillastående luften med kontrapunktiska melodier och suggestiva rytmer under de första låtarna som flyter in och ut i varandra utan tydlig början eller slut. När Sara spelar ett pizzicato på fiolen bildar den tillsammans med bordscittran, ett regn som svalkar det kvalmiga tältet. Det är lugnet före stormen.

Sedan följer dagens första riktiga lockrop. Kronan tas av. Hon är en av oss nu. I “Salikons rosor” tar hon med oss in i trädgården och låter det fula kontrastera det vackra. Det börjar lätt och flyktigt, men vänder snart och intensiteteten tätnar med stämmorna. De fyra kvinnorösterna skär igenom oss tills smärtan blir outhärdlig. Just då tar hon tillbaka makten. Trummornas rytmiska slag leder oss tillsammans mot nya marker och det syns att Sara vet det. Det är hon som bestämmer nu och hon förlöser oss med en kulning. Ett löfte om att allt kommer bli bra. 

Låtskrivnings- och arrangemangsmässigt har Sara Parkman ett tekniskt kunnande som gör hennes musik omöjlig att motstå. Det växer, växer lite till, och när vi tror att det är dags att dra tillbaka öppnar hon istället upp ännu en dörr och rummet blir ännu större.

Vi står omedvetet och gungar tillsammans i publiken med gåshud på armarna och tårar i ögonen. Sara Parkman och hennes band har bjudit med oss in i sin vision om vår framtid, och vi såg att det var vackert.