Sia
Way Out West, 13/8 – 2016

Att avsluta Way Out West är inte den lättaste av uppgifter. I år har äran gått till Sia, som de senaste fem åren har fått ordentligt med liv i en avsvalnad popkarriär. Hon är känd för att inte direkt vara den bekvämaste av artister att spela live, så den här turnén har hon tagit klivet bort från rampljuset och i stället låtit showen helt och hållet handla om en dansuppvisning. Medan en eller två åt gången illustrerar musiken med expressionistisk dans står hon själv i bakgrunden, helt och hållet stilla under hela konserten, och bara sjunger.

Redan här sker ett vägkorsning för vad du som åskådare kommer att få ut av det hela. Sias sätt att hantera livespelningar är så postmodernt att hon ställer hela konceptet upp och ner. Vad är ens en konsert? Vad innebär det att vara frontperson?

Den som har sett Sias musikvideos har i princip också sett hela liveframträdandet på förhand. På storbildskärmarna visas förhandsinspelade och liveanpassade klipp av de dansare som i kroppsstrumpor kastade sig fram och tillbaka till Chandelier och Elastic Heart. På scenen framförs koreografin till punkt och pricka, med en bländande träffsäkerhet. Om man inte reagerar på att det som visas på storbildsskärmarna rent logiskt sett inte kan ha filmats ur dessa vinklar, är det nästan omöjligt att se någon skillnad.

Ett så planerat framträdande riskerar att tappa bort livet som finns i musiken. En av de mest centrala aspekterna av en traditionell pop- eller rockkonsert är spontaniteten, något som Sia helt och hållet har kastat åt sidan. Som experiment är det intressant. Som undantag från hur andra artister spelar live är det också intressant. Men som helhetskoncept är det inte en särskilt bra idé ens vid skrivbordet. Föreställ dig en värld där alla konserter var byggda på samma vis och rys av olust.

Men nu är ju Sia faktiskt ett undantag. Kanske är det till och med så att det här är de enda omständigheterna där hon kan känna sig bekväm med att sjunga live. Utifrån dessa premisser kan vi åtminstone konstatera att den helt unika kraft som hon som har med sin popröst inte går förlorad. Ingen kan kanalisera samma sorts energi i popmusik som hon kan – trots att nästan alla texter mumlas fram så kommer känslan oftast ut ändå.

Det största problemet blir när koreografin inte lyckas visualisera denna kraft. Stundtals blir den enformig och repetitiv, när samma rörelser utav att kasta sig fram och tillbaka återkommer gång på gång. Stundtals blir den även alltför expressionistisk, när den kanske hade tjänat på mer subtila drag.

Av alla dessa anledningar blir spelningens absoluta höjdpunkt när Titanium framförs utan de David Guetta-produktioner vi förknippar den med. Då gör det ingenting att Sia står helt stilla, för när även dansarna är mer stilla och publiken är helt stilla så stannar också luften i Slottsskogen till. Då kan hennes röst fylla upp varenda hörn och nå ut på allvar, och när Chandelier strax därpå blir det sista som ekar ut i natten så får festivalen de sista skälvande minuter som den förtjänar.