Sleep
Roskilde, 29/6 – 2016

Genren doom metal, en avstickare från heavy metal, kan spåras ända tillbaka till 60-talet och Beatles-låten I Want You (She’s So Heavy) vars dramatiska, långsamma tempo och basdrivna komposition sådde ett första frö. Namnet syftar lika mycket på känslan av annalkande undergång som på hur det faktiskt låter när en distad bassträng slås an och tillåts vibrera klart. Black Sabbath la den riktiga grunden för musikstilen, en grund som andra artister sedan arbetat vidare med och utvecklat åt många olika håll.

Band som Sunn O))) och Earth utvecklade soundet till en helt ny genre, drone metal, där hela låtar byggs upp runt en enda ringande och rungande ton. Innan dess tog desto flera avfarten till en mycket mer tillgänglig väg, till exempel Kyuss som blandade doomen med psykadeliska element för att göra så kallad stonerrock eller ”desert rock”. Det mest berömda bandet som härstammar ur den här skolan är Queens of the Stone Age.

Ett av de allra mest definierande banden på den här grenen av rockmusikens evolution är Sleep, som renodlade och amplifierade soundets mest essentiella element på ett så överdrivet sätt att resultatet blev lika psykedeliskt som omtumlande. Dopesmoker (eller Jerusalem som Spotify-versionen heter) är vid det här laget ett kultförklarat album, en lavin av bas så mullrande att det känns som att kraniet ska spricka om du lyssnar på tillräckligt hög volym. Ikväll uppnår de samma effekt på Roskildes Avalon-scen.

Basen är så högljudd i mixen att den på något vis tar över de högre frekvenserna. Vad vi hör är förmodligen biljud från feedback, vibrerande utrustning och publiksorl, men det blir som ett psykedeliskt ljudlandskap där det är lätt att inbilla sig melodier och ljud som förmodligen inte finns. Under detta brinnande inferno av oljud väller Sleeps kompositioner fram som magma. Musiken är hård, men knappast huggen i granit: tjock lera, tjära eller kvicksand är mer passande liknelser.

Det är inte bandets tålmodiga sida som tar överhanden denna kväll, snarare presenteras musiken i låtform som på albumet Sleep’s Holy Mountain. Låtarna smälter ändå samman till en helhet, mycket tack vare den asketiska presentationen: tre musiker på scenen, tre instrument, en rökmaskin på högvarv och en besatthet vid förkrossande basgångar. Det hela är vackert i sin reduktionistiska stil. Sleep har alltid handlat lika mycket om att plocka bort det överflödiga som att renodla det frö Black Sabbath och Beatles sådde en gång för flera decennier sedan.

Konsertens största problem är att Sleep landar i en kompromiss mellan tillgänglighet och djup meditation. Spelningen är för monoton för en traditionell rockkonsert, men samtidigt för uppstyckad för att på allvar sätta publiken i trans. Fast även om bandet stundtals misslyckas med att greppa publikens uppmärksamhet får de mer ofta än inte samtliga huvuden att nicka i takt till de mekaniska rytmerna som Neurosis-trummisen Jason Roeder väcker till liv. Sleeps återkomst känns helt klart berättigad.