Nyhet
SPECIAL: The Mary Onettes 10 främsta låtar
Publicerad: 27 april 2013 av Redaktionen @ Festivalrykten
När vi pratar om svensk indie går det inte att utesluta The Mary Onettes. Tillsammans med namn som Radio Dept. och The Embassy har de blivit hörnstenar för den svenska populärkulturen. Men bröderna Ekström kämpar ständigt i motvind. Nästan likt en förbannelse, hur mycket kritikerna än hyllar de ingjutna melodierna med tydliga förankringar i 80-talet. Med Joy Division, The Smiths och Jesus & Mary Chain som grund kombinerar bandet från Jönköping snärtiga gitarrslingor med varma och heltäckande synthmattor. Förmodligen ett sätt att acklimatisera 80-talet till 00-talet och för den delen 10-talet.
Och det är orättvist. Sällan har ett band kommit att bli så underskattat för så vackra melodier. Frustrationen är sedan länge i omlopp. Och jag har sett vrede i deras ögonen en sen sommarnatt i Karlskoga, jag har sett deras välsmorda slingor som Det vackra Livet på ett kalt Debaser Medis. Deras ångestframkallande kärleksbarriärer som ständigt bryter gränser men som aldrig river murar.
Ikväll är det dags, Debaser Medis är platsen, och därför tar vi mod att samla bandets främsta stunder inför en afton som kan bli början på något stort. The Mary Onettes 10 bästa spår.
Det kommer förmodligen för all evig framtid vara en gåta, hur den självbetitlade debuten inte kunde lämna större avtryck på moderjord. Det är ett eko av 80-tal. Snygga gitarrer i symbios med hjärtkrossande textrader och välsmorda synthslingor. Void är inte ytterligare en i mängden. Det är acklimatiseringen av svunnen tid.
Mary Onettes har förmodligen aldrig andats så mycket framtid som nu. En släng av retropop osar i kulisserna men på det stora handlar det om luftiga ljudbilderna som blandas med en exotisk popstruktur svensk musik inte framkallat sedan Göteborg var viktigare än Brooklyn. Jag trodde de dagarna var räknade redan när Air France tackade för sig. Men det finns tendenser som tyder på att Mary Onettes lämnat det mörka, för betydligt mer solskensdoftande popslingor.
8. Pleasure Songs (The Mary Onettes)
Förmodligen en av bandets mer lättsmälta låtar. Dess uppbyggnad saknar det ramverk som så tydligt pekar mot Joy Division och New Order. Här är strukturen betydligt mer naken. Utan slingor smittade med 80-tal låter sig Mary Onettes med gitarrer som främsta rekvisita förtrolla stunder på egen hand. Jag faller handlöst. Gång på gång.
Den råa strukturen följs upp av ett upplyftande arrangemang i ett stråkbesläktat landskap. Häll Jesus & Mary Chain, Joy Division och The Smiths i en mixer och du skapar ett filter av modern 80-talism, resultatet heter Dare.
”It can make your heart stop” slungas iväg i ett repetitivt mönster. Cirklarna får en svävande karaktär till en textrad som får allt annat att blekna. Det är framförallt hur den etsar sig fast och låter sig bränna sig fast i ett brustet hjärta som gör det här så smärtsamt vackert. En övertygande sägelse, nästintill inristad i bröstkorgen, har sällan känts så rätt.
5. The Disappearance Of Youth (Islands)
Jag tänker på The National varje gång det här introt smeker mina trumhinnor. Det är som att Jönköping och Brooklyn blivit ett. Men i bibelbältet hörs inte en brummande whiskeyröst, vi hör passionerade pophjärtan slå för glatta livet. Ett skelett av gitarrer gnuggar hjärnbalken i ett nästan vaggande tempo.
En av de låtar som fick mig att lyssna på Mary Onettes. Förmodligen fastnade jag för det oemotståndliga drivet. Än idag kan jag sitta och bara drömma mig bort till de smattrande trummorna som hamrar flitigt bakom en vägg av syntslingor. Och det slår mig hur man känner sig oövervinnlig i det ögonblick som låten tagit dig ombord trots att det egentligen bottnar i en sorglig historia.
Ett melankoliskt intro som nästan skelar. Vid en första anblick något trevande, men med ett lugn innan vi med ett eskalerande tempo nosar New Orders trummor i röven. Jag avundas bröderna Ekströms idérikedom: de bygger melodier att dö för, och skriver texter som om vi sjöng på sista versen. Det här är ett kärlekstrauma, huvudsakligen ett fragment av längtan.
2. The Night Before The Funeral (The Night Before The Funeral)
Man kan förmodligen inte undgå bandets fascination för det ljuva 80-talet. Det är stora och luftiga gitarrmoln, ljuvligt gnissel och en brummande varm mansröst som tränger sig fram bland välsmorda popslingor.
Den här idén om att samla Mary Onettes främsta alster under ett och samma tak var betydligt enklare i teorin. Vid en första anblick är det Puzzles som seglar upp i min hjärna. Kanske är det dess yviga strukturer som kastar oss i en virvelvind där Eksröm spinner på en slinga så skör som livet som får mig att älska det här mer än livet.
Den smeker inte bara våra öron, den smeker livet.
”To make it look alright, I need to bend my soul / Those things we never did / Those things we never said.” Löjligt uppriktigt, naket och ärligt. Som vackrast när melodierna kramar om en i ett eskalerande tempo som aldrig sinar.