Speedy Ortiz
Way Out West, 7/8 – 2014

På Lisebergs dansbana Polketten – placerad mitt emellan sjörövarskeppet och spökhotellet – hittar vi vanligtvis kurser i bugg och salsa eller spelningar med olika dansband. Men i år har lokalen även fått inrymma spelningar från Stay Out West-programmet, vilket inleds med den första Sverigespelningen från Speedy Ortiz. Ett år har gått sedan Massachusettsbandets stora genombrott – den genomstarka debuten Major Arcana, som drog paralleller till 90-talets gitarrlandsmän Pavement och Dinosaur Jr. men med ett sällsynt unikt uttryck.

Den tidiga speltiden, den otillgängliga scenen och bandets hittills obskyra ställning i Sverige är förmodligen alla faktorer som spelar in när ett 30-tal personer samlats upp kring Speedy Ortiz. Men samtliga verkar stå genomgående uppslukade av det som händer på scen, med start under det massiva gitarriffet som inleder den öppnande Tiger Tank. Från samma stund blir det tydligt hur många fler dimensioner Speedy Ortiz musik får i liveformat: de dynamiska partierna, där eftertänksamma slackerpassager blir avlösta av genomskärande gitarrmelodier, förstärks i låtar som Everything’s Bigger och Gary. Här kommer också Sadie Dupuis frontfigurroll fram, växlandes mellan karismatisk sång, skickligt gitarrspel och små leenden över sina egna underfundiga låttexter – till exempel debutsingeln Taylor Swifts rader ”I got a boy in a hardcore band / I got a boy gets it on to Can”.

Några låtar in i spelningen ber Dupuis ett gäng vitmålade mimare från spökhotellet – som betraktat bandet på avstånd – att komma upp på scen som deras dansare. Den redan malplacerade, dansbandsminnande inramningen får då ännu en absurd men oväntat rätt stämningsskapare till Speedy Ortiz skeva, klaustrofobiska musik. Trots den dåliga uppslutningen blir det en minnesvärd svensk debutspelning för alla inblandade.