Stuzzi bjuder in till folkfest med drömmar om en evig sommar

Samba-osande stök-disco på årets sista Trädgården Live Session. Vad kan gå fel? Hade Stockholm haft en indiansommar med 25 grader och tryckande sol hade detta varit perfekt. Istället upplever vi en svalare september, gårdagens regn har knappt torkat upp och karnevalstämningen jobbar i uppförsbacke. Men publiken sviker inte. Det är slutsålt och även om den knallgröna bikinin från merchandise-bordet får bäras ovanpå T-shirten (och under jackan) lever drömmen om Brasilien på Trädgårdens innergård.

Det är bokstavligt talat fullt blås från första stund. Till tonerna av ledmotivet från Rocky lyfts Stuzzi upp av publiken och bärs fram till scenen där han ska hålla hov i närmare två timmar. Jag får en första känsla av bröliga sportkillar som är lite för coola för sitt eget bästa. En omisskännelig ödmjukhet strålar dock från scenen och reflekteras i skrattet från kvällens huvudperson, Linus Hasselberg.

Publiken som väntat hela sommaren är entusiastisk och energin är redan på topp under inledande Maracuya Massage. Jag undrar för mig själv hur hög belastning asfalten på Trädgårdens innergård håller för, och hur mycket den sammanlagda vikten hos publiken ska multipliceras med för att beskriva kraften när alla hoppar och landar samtidigt. Brasiliens värsta jordbävning inträffade 1963 och gav ett utslag av 7,6 på Richterskalan. Vi är inte riktigt där än, men det känns som att vi redan är på god väg. Publiken ska dock visa sig vara lika opålitlig som väderprognosen, och redan vid senaste singeln Drömmar börjar jag ana onåd. Energin faller helt, trots att det här är en av Stuzzis mest intressanta låtar, senaste singeln, och vi är inte mer än fem låtar in. Har luften redan gått ur publiken, eller är det bara ingen som vet hur man dansar när ljudbilden inte domineras av handklapp och raka trummor? Stora delar av publiken vänder sig från scenen och börjar istället chit-chatta med sina sällskap om dagen. Sorlet överröstar både sång och synthslingor, och vad som kunde varit en tacksamt svalkande intermission tappas bort.

Gästartisterna avlöser varandra. Precis som publiken älskar de Stuzzi och ställer mer än gärna upp för att bidra till festen. Brittisk-nigerianska spoken-word-artisten Joshua Idehen, Malmöbaserade Ayla, Umeås (och hela Sveriges) hiphop-drottning Cleo och franska KURT tar plats på scen och för en stund lämnas huvudrollen över. Det märks att Linus även är producent; i såväl låtuppbyggnad som ljudbild och scenframträdande lyfts andras briljans fram och alla element får komma till sin rätt i en perfekt balans. Kanske märks det mest i You Loved Me Like a Fool, som vanligtvis inleds av Sveriges mesta indieröst Amanda Bergman. Linus berättar att han har frågat alla andra i bandet om inte någon av dem kan sjunga den istället, men samtliga har svarat att det gör han bäst själv. Motvilligt talsjunger han fram texten men lurar ingen. När han når de högsta tonerna i refrängen avslöjas en falsett som många manliga sångare bara kan drömma om.

Själv kan jag inte släppa tanken som slagit mig ett par dagar tidigare, att det är en samtida Cornelis Vreeswijk vi har framför oss. Ok, jag förstår att den liknelsen kan verka helt tagen ur luften, men följ med mig nu och se bortom kulmagen, tatueringarna och det blandmissbruk som utmärkte den mytomspunne nationalskalden, och låt oss istället betrakta dem båda som låtskrivare. Linus Hasselberg har alltid varit lite av en musikalisk upptäcktsresande som rör sig sömlöst mellan genrer och blandar humor med allvar. Han är en utmärkt medmusiker som egentligen skiner som starkast när han får fullt fokus i avskalade arrangemang, och de underfundiga men ändå djupt seriösa texterna får komma fram. Precis som Vreeswijk har Linus låtit sina resor göra avtryck i musiken, där de brasilianska rytmerna helt dominerar uttrycket i Stuzzis låtar och arrangemang. Den missunnsamme skulle kalla det kulturell appropriering, men det går inte att ta miste på den genuina kärleken till, ärliga nyfikenheten på och insatta förståelsen för de musikaliska inspirationskällorna. Gränsen mellan inspiration, musikalisk inlåning och pastisch känns ibland oklar, men jag överlåter det juridiska huvudbryet till musikförlaget. Jag har följt Linus karriär i mer än ett decennium: från indiefolk-bandet Brothers Among Vera, via hans svenska visalbum under eget namn, till denna samba-osande fusion-rave under pseudonymen Stuzzi (och dessförinnan och däremellan som gitarrist i bland annat ska-bandet Partiet och bakom vissångaren Jens Hult). Linus Hasselberg har hunnit med många musikaliska äventyr, allt som oftast med brorsan Hannes stöd på trummor. Om det är något som alltid skiner igenom är det hängivelsen, engagemanget och allvaret med vilket han tar sig an olika musikaliska uttryck och gör dem till sina egna.

Den olustiga känslan förföljer mig dock genom hela spelningen. På något vis känns det som att Stuzzi är killen som alla bjuder in till sin fest men som få känner på djupet. Allra längst fram står den hängivna publiken, men en bit bak känns det som en samling ytliga bekantskaper. Så fort rytmen blir mer komplex än att den lätt kan ackompanjeras av entusiastiska handklapp, eller det inte finns en tydlig call-and-response att sjunga med i, blir de rastlösa och börjar vrida obekvämt på sig. Stuzzi förtjänar en publik som älskar honom lika mycket när han är sårbar som när han bjuder upp till dans.

Foto: Ida-Lee Brandel