Vote for Dr Gusto – valet är avgjort, den lila sidan har vunnit en jordskredsseger

”Vote for Dr Gusto – valet är avgjort, den lila sidanhar vunnit en jordskredsseger. ”The awakening is upon us” skanderar Dr Gusto. Boko Youts senaste teatralisk utsvävning är en politisk kampanj, en politiker som skakar hand med väljare, lovar en ljusare framtid och glatt poserar med arbetarklassen. Uppvärmningsakten Fuzzycats organ quartet gjorde ett såpass bra jobb att de gjort sig förtjänta av en egen recension, men det är när fyra unga män iförda kortbyxor, medaljprydda skjortor, och basker på sned äntrar scenen, som Trädgården exploderar.

Stockholms största nattklubb, vars ständiga stängningshot varit en stor lokalpolitisk fråga i många år, är inrett som ett kampanjmöte, komplett med ballonger, vimplar, propagandafilm, valaffischer, flaggor, och till och med ett röstbås. Paul Adamah syns i rollen som Dr Gusto, en lila politiker vars leopardklädda hatt osökt för tankarna till den ökände diktatorn Mobuto Sese Seko, och tar kommando över publiken från första stund. När den senare lovade fred, rättvisa, och arbete (men i själva verket tömde landet på dess rikedomar och gjorde sig själv till världens rikaste statschef) går Dr Gusto till val på valorden kärlek, hopp, och frihet. Militärjackan och hatten blir inte långvariga på scen, det är varmt och intensivt att leva upp till titeln som Sveriges bästa liveakt. Den lojala publiken sjunger exalterat med i varje call and respons och backar upp körpartierna i Imagine och Demolition Man.

Hypnotiska rytmer och melodier förvandlar hela publiken till en enhetlig studsande massa och här någonstans formas en moshpit som kommer fortsätta att formas, upplösas och omformas igen under resten av kvällen. Efter att officiellt uppmärksammats som Sveriges bästa liveakt på Manifestgalan 2025 är det nära till hands att säga att Boko Yout givit The Hives en ”run for their money”, men loppet är sedan länge vunnet och nu är vi inne på ärevarvet.

Lionel Turner och Kevin Stierne omväxlande marscherar i takt och hänger över mikrofonerna som om de också stod vid talarpodier, medan Joel Kiviaho gör sitt bästa för att välta trumsetet mot Paul Adamah som struttar runt över scenen som besatt av Tim Currys spöke.

Detta är så mycket mer än medryckande rock, det är en mix av punk, pop, rock, grunge, och industriell garage strösslat med såväl politiska som historiska och musikaliska referenser, ironiska undertoner, och skitiga beskrivningar av ett opolerat vardagsliv. Att det i Adamah finns mer än en uppviglande rockfrontman hörs när tempot tas ner i Gimmie Love och Volleyball. Heshet och andfåddhet till trots hörs att här finns röstresurser och musikalisk bredd.

Som en sann retoriker återvänder Dr Gusto och Boko Yout mot slutet av konserten (innan extranumren) till början med albumets titelspår Gusto. Budskapet ska genom repetition hamras in: La-la-la-la-la. Till extranumren har svett och värme tvättat bort en del av det lila sminket, men även utan de lila kindbensprotesterna är det något överjordiskt över framträdandet på scenen på innergården mellan husen under Skanstullsbron. Först efter den sista tonen klingat ut bryter Paul karaktär för att hylla den kreativitet och allt det gemensamma arbete som ligger bakom kvällens konsert. Avslutande uppmanar bandet publiken att rösta i helgen: rösta för den plats vi vill ha, för staden, kärleken, platser och
tillfällen som det här.

Hur många ogiltiga röster som kommer hittas i valurnorna med Dr Gusto skrivet med sirliga bokstäver i lila bläck vet vi först om någon vecka.