Retro skivspelare i resväskemodell som spelar en vinylskiva, en symbol för 60-talets musik

Svensk 60-talsmusik: Hep Stars, Tages och vägen mot ABBA

Publicerad: 14 augusti 2026 av Redaktionen @ Festivalrykten

Vissa ljud känner alla svenskar igen på första takten: en aning skramlig gitarr, ett kompakt trumkomp och en röst som låter inspelad i ett för litet rum. Svensk 60-talsmusik är jukeboxar, folkparker, Tio i topp och tonårsrum med grammofon på golvet. Det är också årtiondet då Sverige slutade härma utlandet och började bygga något eget, grunden till allt som kom sedan.

Här går vi igenom banden, artisterna och låtarna som fortfarande får en hel generation att sjunga med i bilen.

Sverige 1960: dragspel på radion

60-talet började nästan lika stillsamt som 50-talet slutade. Schlager, dragspel och snälla slagdängor dominerade radion, och de stora namnen var vuxenartister som sjöng på svenska. Sedan hände två saker samtidigt.

Den första var radion själv. Tio i topp startade 1961 och Svensktoppen året därpå. Plötsligt fanns listor där svenska ungdomar fick rösta fram vad som var populärt. Den andra var Beatles. När den brittiska popvågen slog in över Europa 1963–64 dök det upp popband i varenda svensk stad, ofta gymnasister som lärt sig tre ackord och köpt matchande kavajer.

Resultatet blev ett decennium med två parallella spår. På det ena sjöng popbanden på engelska med siktet inställt på utlandet. På det andra fanns de folkkära svenska artisterna, visan, schlagern och dansbanden som fyllde folkparkerna varje sommar. Mot slutet av årtiondet började spåren mötas. Det var där svensk musik hittade sin egen röst.

Hep Stars och den svenska Beatlemanian

Inget band fångar 60-talets svenska pophysteri bättre än Hep Stars. Stockholmsbandet, med Svenne Hedlund som frontman och en ung Benny Andersson bakom orgeln, blev från 1965 och framåt det närmaste Sverige kom Beatlemania. Turnébussar med krossade rutor, skrikande publik, folkparker som stod proppfulla flera timmar innan bandet ens hade anlänt.

Genombrottet hette ”Cadillac”, en rå och ohyfsad cover som lät precis så otålig som tonåren kändes. Året därpå kom ”Sunny Girl”, skriven av Benny Andersson själv, och med den var Hep Stars inte längre ett coverband utan ett band med egna låtar. Sedan följde ”Wedding” och den svenska tolkningen ”I natt jag drömde något som”, än i dag en av de mest spelade svenska 60-talslåtarna.

Kommersiellt var Hep Stars decenniets största svenska band. I efterhand var de också Benny Anderssons musikaliska skola. Här lärde han sig skriva melodier som fastnade direkt.

Tages från Göteborg

Hep Stars var störst, men Tages var bäst. Göteborgsbandet bildades av några skolkompisar i början av 60-talet och slog igenom nästan direkt med debutsingeln ”Sleep Little Girl” 1964. Låten hade de skrivit själva, vilket få svenska band gjorde på den tiden.

Tages stannade heller aldrig kvar i den enkla popen. Medan de flesta band körde vidare på samma formel utvecklades de i rasande fart, och de senare skivorna från 1967 räknas i dag som något av det mest välgjorda som spelats in i Sverige under decenniet. Melodierna, körarrangemangen och studioidéerna låter fortfarande förvånansvärt moderna.

Det internationella genombrott de förtjänade uteblev. Bland musiker och samlare har ryktet i stället bara vuxit, och den som vill förstå varför svensk pop senare blev en exportvara kan gott börja med Tages.

Ola & The Janglers tog sig ut

Drömmen för varje svenskt 60-talsband var att slå igenom utomlands. Ola & The Janglers, med Ola Håkansson som sångare, hörde till de få som lyckades. Deras version av ”Let’s Dance” blev en internationell hit i slutet av decenniet och nådde listor långt utanför Norden.

Ola Håkansson blev med tiden en av de mest inflytelserika personerna i svenskt musikliv, först som artist i Secret Service och senare som skivbolagsman. Popvågen gav alltså Sverige mer än låtar. Den gav en hel generation människor som skulle bygga upp den svenska musikindustrin.

Runt Janglers fanns en scen som förtjänar att nämnas: The Shanes från Sölvesborg, Mascots, The Lee Kings, Deejays och Slam Creepers, de sistnämnda med en ung Björn Skifs bakom mikrofonen.

Hootenanny Singers och visan

Medan popbanden skrek i förstärkarna satt fyra unga män från Västervik med akustiska gitarrer och sjöng flerstämmigt. Hootenanny Singers, med Björn Ulvaeus i mitten, var popvågens raka motsats och nästan lika stora.

Genombrottet kom 1964 med ”Jag väntar vid min mila”, en tonsättning av Dan Anderssons dikt. Något lyckokast var det inte. Gruppen byggde hela repertoaren på svensk visskatt, Evert Taube och Dan Andersson, i arrangemang som både föräldrar och barn lätt kunde tycka om. Under några år på 60-talet hörde de till landets mest sålda grupper.

Det viktigaste med Hootenanny Singers var kanske ändå deras manager. Stig Anderson skulle bli mannen bakom Polar Music, och därmed en av de mest avgörande personerna i svensk musikhistoria.

Cornelis Vreeswijk gjorde visan farlig

Cornelis Vreeswijk föddes i Nederländerna och kom till Sverige som barn. Ändå är det svårt att tänka sig något mer svenskt än hans låtar. Med debutplattan 1964 gjorde han något ingen annan hade gjort: han tog visan, som dittills hört ihop med nationalromantik och trevliga somrar, och fyllde den med fylla, sex, samhällskritik och obekväm ömhet.

”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” är låten nästan alla svenskar kan sjunga med i. På ytan en enkel kärlekshistoria på en danstillställning. Under den finns allt som gjorde Cornelis unik: det vardagsnära språket, humorn och sorgen som ligger strax under ytan.

Till samma generation hörde Fred Åkerström och Olle Adolphson. Tre helt olika röster som tillsammans gjorde 60-talet till en av visans starkaste perioder i Sverige.

Monica Zetterlund och jazzen

Monica Zetterlund klarade något få svenska artister har klarat: hon blev respekterad i den internationella jazzvärlden på samma villkor som amerikanerna. Samarbetet med pianisten Bill Evans i mitten av 60-talet hör fortfarande till de vackraste möten mellan svensk och amerikansk musik som finns inspelade.

För de flesta svenskar är hon ändå framför allt rösten i ”Sakta vi gå genom stan”, en amerikansk melodi som Beppe Wolgers gav en svensk text. Monica sjöng den med en sådan självklarhet att den för alltid känns som en Stockholmslåt. Frasen är luftig, nästan talad, och hon vågar låta pauserna ta plats.

Hon stod för en helt annan sida av 60-talet än popbanden: den vuxna, den svängiga och den ordkänsliga. Hon finns också med i vår guide till kända svenska artister genom tiderna.

Kvinnorna som styrde Svensktoppen

På många sätt var 60-talet popbandens årtionde. På Svensktoppen var det däremot ofta kvinnorna som bestämde. Anna-Lena Löfgren fick 1967 en av decenniets största svenska hits med ”Lyckliga gatan”, en svensk version av en italiensk låt om ett barndomskvarter som rivits och ersatts av asfalt och trafik. Att den fortfarande rör svenskar i alla åldrar säger något om textens kvalitet.

Bredvid henne fanns flera artister som präglade hela decenniet:

  • Siw Malmkvist var ständigt närvarande på listorna, i Sverige liksom i Tyskland.
  • Lill-Babs var folkkär, självironisk och en av de allra första svenska popstjärnorna.
  • Lill Lindfors hade en röst som klarade allt från visa till jazz och schlager.
  • Ann-Louise Hanson stod för några av decenniets mest sjungbara melodier.
  • Anita Lindblom fick med ”Sån’t är livet” en av Sveriges mest sålda singlar någonsin.

Den som vill följa den här linjen längre hittar den samlad i guiden till svenska kvinnliga artister genom tiderna.

Sven-Ingvars i folkparkerna

Medan popbanden turnerade i städerna fanns ett annat Sverige som dansade varje lördag: folkparkerna. Där regerade Sven-Ingvars från Slottsbron i Värmland, med Sven-Erik Magnusson som frontfigur och en repertoar någonstans mellan dansband, pop och country.

”Fröken Fräken” från 1965 är en perfekt tidskapsel: lättsam, lite fräck och omöjlig att inte nynna med i. Sven-Ingvars visade att valet mellan pop och dansmusik var onödigt. De spelade Beatles-influerad pop på en dansbana i Värmland och fick hela publiken med sig.

Den här delen av svensk musik växte sig ännu starkare under nästa decennium. Vi har skrivit en hel guide om svenska dansband från 70-talet för den som vill följa spåret vidare.

Pugh Rogefeldt och 1969

1969 släppte Pugh Rogefeldt skivan ”Ja, dä ä dä”, rock sjungen på vanlig, vardaglig svenska, utan schlagerns finputsade rim och utan popbandens engelska. Det var första gången det verkligen lät naturligt.

”Här kommer natten” är låten som brukar lyftas fram, och man hör direkt varför. Den låter hemtam och samtidigt lite drömsk, som om någon sjöng för sig själv i ett kök på Söder. För en hel generation svenska musiker fungerade skivan som en tillåtelse. Kunde Pugh göra rock på svenska kunde alla.

Utan det steget hade varken proggen, punken eller den svenskspråkiga rocken på 80- och 90-talet låtit som de gjorde. Därför är 1969 ett bra år att avsluta decenniet med.

Vägen till ABBA

Det roliga med svensk 60-talsmusik är att nästa kapitel går att se växa fram i den. Fyra personer som alla var etablerade artister redan på 60-talet skulle mötas i början av 70-talet:

  • Benny Andersson spelade orgel i Hep Stars och skrev bandets största egna hits.
  • Björn Ulvaeus sjöng vismusik i Hootenanny Singers.
  • Agnetha Fältskog slog igenom som tonåring i slutet av decenniet med egenskrivet material.
  • Anni-Frid Lyngstad vann en talangtävling 1967 och blev snabbt ett känt namn i svensk tv och radio.

Lägg till Stig Anderson, som redan hade byggt upp ett förlag och ett skivbolag, så har du hela receptet. 60-talet gav dessutom Sverige en generation musiker och producenter som lärt sig hantverket i studios och folkparker och som kunde göra pop i världsklass hemma i Stockholm. Den linjen går rakt genom de svenska Eurovision-vinnarna och vidare till 90-talets svenska musikunder.

Vanliga frågor

Vilket var det största svenska bandet på 60-talet?

Kommersiellt Hep Stars, som mellan 1965 och 1967 var Sveriges överlägset populäraste popband och samlade folkmassor på sina folkparksturnéer. Musikaliskt brukar Tages lyftas fram som periodens mest nyskapande band.

Varför sjöng svenska band på engelska?

Förebilderna, som Beatles, Rolling Stones och The Kinks, gjorde det, och målet var att slå igenom utomlands. Svenska texter uppfattades länge som något som hörde hemma i schlagern och visan, inte i popen. Det ändrades först i slutet av decenniet, framför allt med Pugh Rogefeldt.

Vilka svenska 60-talslåtar ska man börja med?

En bra startlista: ”Cadillac” och ”Sunny Girl” med Hep Stars, ”Sleep Little Girl” med Tages, ”Let’s Dance” med Ola & The Janglers, ”Sakta vi gå genom stan” med Monica Zetterlund, ”Lyckliga gatan” med Anna-Lena Löfgren, ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” med Cornelis Vreeswijk och ”Här kommer natten” med Pugh Rogefeldt.

Fanns det festivaler i Sverige på 60-talet?

Inte i dagens mening. Sommarens stora musikscen var folkparkerna, över hundra stycken runt om i landet, med dansbana, artistturnéer och ofta flera band samma kväll. De moderna festivalerna började växa fram först under 70-talet.

Ett decennium som fortfarande hörs

Det är lätt att avfärda svensk 60-talsmusik som charmig nostalgi: skrattande tonåringar i matchande kostymer, hits på två och en halv minut, texter om att dansa. Den som lyssnar ordentligt hör något annat. Ett litet land går på tio år från att kopiera till att skapa, och lägger samtidigt grunden till en musikexport som skulle bli en av världens största i förhållande till folkmängd.

Och så finns det något enklare. Låtar som får en att minnas ett kök, en bil, en dansbana eller en sommar för länge sedan, och som ändå känns som igår.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 3294 [name] => Taggade inlägg [slug] => taggat [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 3295 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 59 [filter] => raw ))