The Avalanches
Roskilde, 30/6 – 2017

The Avalanches fans har lärt sig att vänta. Förra sommaren dök till sist albumet Wildflower upp och satte punkt på 16 års frånvaro. Det var uppföljaren till debuten Since I Left You, som med åren klassikerstämplats inom elektronisk musik – den skapades endast med tusentals samplingar av musik, radioprogram och andra ljud. På Wildflower breddade de sitt spektrum med såväl egna instrument och en uppsjö av gästartister, inte minst rappare som Danny Brown, Biz Markie och MF Doom. Den utvecklingen har slutligen bäddat för en liveshow med The Avalanches, som tidigare haft svårt att återskapa sin extremt studioberoende musik på ett rimligt sätt till en konsert.

Men även i livesammanhang har vi fått vänta, åtminstone i Europa. Förra årets återföreningsturné kantades av inreseproblem, som gjorde att gruppen var tvungna att göra om sina spelningar till DJ-set. När alla tillstånd till sist var på plats och de var på väg till vår sida av Atlanten, bland annat för en spelning på Way Out West, stod en sjukdom i vägen och turnén ställdes in.

Så nu, på Roskilde, är väntan äntligen över. Förutsättningarna pekar på ett antiklimax – den australiensiska gruppens musik har alltid andats sol och värme, och nu står publiken och trampar upp lervälling i duggregn och 14 grader. Men farhågorna glöms snabbt av. The Avalanches målar natten i starka färger och fullkomligt sprudlar av energi. Av scenens fem personer är endast två av dem egentliga bandmedlemmar – Robbie Chater på gitarr och bas, och Tony Di Blasi med ett rymdskepp av samplepads framför sig. Övriga tre blåser liv i konserten på olika sätt – rapparen Spank Rock flyger kors och tvärs över den lilla scenen jämte sångaren Eliza Wolfgramm, som lyckas med den svåra uppgiften att fånga vocal-samplingarnas magiska skimmer från studioversionerna. Slutligen knuffar trummisen Paris Jeffree hela tiden låtarna åt rätt håll och skapar en välbehövd tyngd åt konserten.

Det kaotiska universum, som både Since I Left You och Wildflower lever inom, förblir i liveversion. Vi kastas mellan Because I’m Mes Jackson 5-pop, en intensiv tolkning av The Clash-låten The Guns of Brixton, Frankie Sinatras calypsoinfluerade beat och den hallucinogena hiphopen på The Noisy Eater. I kaoset hålls vi samman av både vad som är absurt och vad som är vackert, och i natt finns det mycket av båda. The Avalanches tornar upp sig som en regnbåge över ett blött och fruset Roskilde.

Den här festivalen rymmer mycket: här finns plats för världsomspännande musik i de flesta genrer du kan tänka dig. Likaså är det med The Avalanches – de är som en sammansmältning av allt som någonsin korsat deras vägar, en futuristisk vision i trender av globalisering och digitalisering. Deras försök att översätta sin musik till ett livesammanhang må stappla till ibland – Spank Rock är inte Danny Brown, när allt kommer omkring – men på Roskilde bevisar de ändå att de håller för nästan vad som helst. Åratals väntan brinner upp på en timme och leran under oss skulle lika gärna kunnat vara Melbournes soldränkta sandstränder.