The Cardigans förvandlar London till ett 90-tal i 90 minuter

19.15 lokal tid glider The Cardigans ut på scenen på ett fullsatt Eventim Apollo i Hammersmith. Framför dem väntar 90 minuter av nostalgi och en publik som verkar ha längtat efter exakt det här ögonblicket.

Utanför arenan syns mängder av engelska fotbollströjor. Bara några timmar senare spelar England mot Panama, men inne i konsertlokalen är det ett svenskt band från Jönköping som är kvällens stora händelse.

Jag pratar med några brittiska fans innan spelningen. Svaren är nästan identiska.

– The Cardigans definierade 90-talet.

– Nina Persson är en ikon.

– Att få se henne stå på scen igen är ett speciellt ögonblick.

Det är svårt att säga emot.

För egen del är det första gången jag ser The Cardigans sedan Hultsfred 2012. Det märks snabbt att det inte bara är publiken som längtat. Bandet ser ut att njuta av varenda sekund och känns, om något, starkare än någonsin.

Konserten inleds till ljudet av fågelkvitter innan Nina Persson kliver ut på scenen iförd en jacka som snabbt får ge vika i den extrema Londonhettan. Hon frågar publiken hur de mår, skämtar om värmen och berättar med självdistans om sitt eget knep från klimakteriet för att kyla ner kroppen. Det är avväpnande, varmt och får hela lokalen att kännas mindre än den är.

Låtlistan är ett destillat av 90- och 00-talet. Rise & Shine, You’re The Storm, And Then You Kissed Me, Erase/Rewind, Carnival och My Favourite Game avlöser varandra i en perfekt avvägd blandning av eufori och vemod. Det blir tydligt varför The Cardigans alltid varit svåra att placera. De kan skriva melodier som får en hel arena att dansa samtidigt som texterna ofta bär på något betydligt mörkare.

Kvällens mest oväntade ögonblick kommer när Lovefool först framförs i ett avskalat bossa nova-arrangemang. Publiken håller nästan andan innan Nina Persson avbryter med ett leende:

”Fuck this.”

Bandet startar om låten i originaltempo och hela Apollo exploderar. Händerna flyger upp i luften och den klassiska refrängen sjungs tillbaka med full kraft.

Det är nästan tropisk värme inne på Apollo. Luften står stilla, men ingen verkar vilja missa en sekund. Personalen går runt med glas och flaskor med vatten till publiken, en nödvändig gest snarare än en serviceextra i den tryckande hettan. Samtidigt slås jag av hur blandad publiken är. Visst finns de som levde med First Band on the Moon på 90-talet, men förvånansvärt många är betydligt yngre. Många verkar ha upptäckt The Cardigans långt efter storhetstiden, vilket säger en hel del om hur tidlös bandets katalog faktiskt är.

När Nina Persson tackar publiken för att de stått ut med värmen erkänner hon också att hon själv inte kommer att se kvällens England–Panama, även om hon misstänker att många i publiken ska göra det. Därför känns avslutningen med My Favourite Game nästan perfekt regisserad. Publiken får sitt klimax och hinner ändå hem till avspark.

Det är sällan ett band kan vila så tungt på sitt förflutna utan att kännas fast där. Men The Cardigans gör precis det. De spelar inte bara gamla låtar, de påminner publiken om varför de en gång blev odödliga.

Och Nina Persson? Rösten är fortfarande lika självklar. Karisman lika avväpnande. Det känns inte som ett nostalgiband som återvänder.

Det känns som ett band vars musik aldrig slutade vara relevant.

Betyg: 9/10