The Last Shadow Puppets
Way Out West, 11/8 – 2016

När Alex Turner träder fram på scenen med öppna armar likt Messias skriker den närmsta klungan fans framför honom saker såsom ”I love you”. Komplimangerna och extasen tas emot med sval nonchalans, som att det inte är mer än rätt. Några meter bakom Turner släntrar Miles Kane in och får även han jubel, men inte nämnvärt lika mycket. Ett talande exempel på hur de båda har gett sig huvudstupa in i projektet, men får olika mycket tillbaka.

The Last Shadow Puppets presenteras som rockvärldens nya superpar, men trots bilden av dem som oskiljaktiga blir det uppenbart live att de har skilda roller i bandet. Det märks av i publikens respons, förmodligen för att det är så smärtsamt tydligt vem av dem som skrivit vad. Varje mening förstärks i realtid och när Turner tar ton till Sweet Dreams, TN kliver han genast fram som den obestridde frontmannen. Samtidigt är det också uppenbart att Turner behöver Kane. Det är lätt att förblindas av sången och scenpersonligheten som Turner är, men det är Kane som faktiskt får igång konserten. Han väger upp mot Arctic Monkeys-sångarens obryddhet och ger sitt yttersta i varje gitarrackord. Han får kanske jobba dubbelt så hårt för publikens uppskattning, men detta är i sin tur kanske mer äkta. Turner har redan uppnått idolstatus tack vare Arctic Monkeys och behöver inte ge det där extra under konserten – alla älskar honom ändå.

För ibland är det mycket tidigare bedrifter som blåser liv i konserten – utan Arctic Monkeys hade inte publiken varit hälften så stor. The Last Shadow Puppets känns genomgående ett utlopp för de båda musikernas mer excentriska idéer. Dessa kommer fram under framförallt Bad Habits eller ännu mer under The Fall-covern Totally Wired. Här springer Kane runt på scenen som att han är elektrisk och mitt i tumultet åker mikrofonsladden ut. Därför blir sedan brytningen när Turner tar vid extra tydlig och hans röst svävar ut ur högtalarna som på moln. I en cover av Leonard Cohens Is This What You Wanted kommer den till sin rätt och bäddar in publiken i en mjuk ballad.

Den här omväxlingen kan ses som en fördel. Att Turner och Kane väger upp och backar varandra formar konserten till en helhet. Tack vare deras båda roller i duon är det aldrig riktigt något som saknas under konserten. Det som skaver är mest projektet i sig, då gruppen bitvis känns mer som ett fritidsprojekt än ett riktigt band. Att The Last Shadow Puppets är en manifestation av Turner och Kanes vänskap är fint, men det räcker inte hela vägen.