The Libertines
Vega, 23/9 – 2014

Mentalt är de flesta inte redo för det här. Många Gallagher-kopior är nära att kollapsa innan det ens börjat. Men det är svårt att värja sig när nostalgimätarna slår i taket redan när Up the Bracket-backdropen hissas upp. Därifrån blir det en oerhört behaglig resa för Pete, Carl, Gary och John som möter de danska vikingarna och ett par förvirrade svenskar. Att möta det här publikhavet måste nämligen vara oerhört tacksamt – Vega kokar nämligen från första till sista ackord.

De inledande numren låter oerhört skramligt, men jublet stiger, precis som värmen i den sprängfyllda lokalen. Det är den här passagen där Carl är vid rodret och referenserna ligger närmre The Clash än The Smiths. Många är nog oerhört lättade över att The Libertines faktiskt är här, ibland är det trots allt mer än vad man kan förvänta sig. Pete har ju en historik som många gånger talar mot honom, men man får aldrig glömma att när han väl dyker upp, då jävlar. Ja, då blir det storartat. Redan som fjärde nummer dansar han och Carl armkrok och kastar ut öl till publiken. Det är med andra ord inte bara vi som laddat för den här kvällen.

Gitarrerna i Time for Heroes blir själva startskottet för ett medley av hits. Den stora insikten är att mer eller mindre allt är hits, åtminstone om vi får döma av mottagandet. Samtidigt som ett pågående upplopp tar form står det klart att vi inte bara bevittnar melodisk rock, musikaliskt är det här mer än gitarr och ett par ord. De där orden betyder något. För Pete, men framförallt för oss. Det är en absurd miljö där ungdomsminnen kolliderar med verkligheten.

Den dränkta sången försvinner snabbt och de riviga gitarrerna lägger grund för ett furiöst hantverk av brittiskt kulturarv. Som så många gånger förr är det underbart att bara försvinna i något så simpelt som banala gitarrackord. Den där lekfullheten som finns mellan Pete och Carl lyser på det stora hela igenom. Det är inte bara en vacker illusion som snyggt porträtterats. Att se Pete Doherty och Carl Barât dela mikrofon på scen är lite av en dröm som går i uppfyllelse.

Har man låtar som Music When the Lights Go Out, What Katie Did och Boys in the Band är kravellstaket en nödvändighet. Hela Vega vill liksom storma scenen – alla vill åtminstone ett par meter närmre. Klassikern Can’t Stand Me Now är en självklar allsångsfavorit, även om stämbanden redan är hesa vid det här laget, och Don’t Look Back Into the Sun tar crowdsurfandet till nya nivåer. Vi knockas helt enkelt gång på gång.

När vi trodde de bränt sina sista ess plockar de fram nya – kvällens extranummer avslutas med trion What Became of the Likely Lads, Up the Bracket och What a Waster. Helt överkörda slutar vi finna ord. Vi känner bara svett. Men det är också nu man förstår vidden av The Libertines, det är mer än bara stora versaler på NME:s omslag. Det finns nämligen gitarrband, och så finns The Libertines.