The Sophs-frontmannen: ”Musik är terapi för mina värsta impulser”

När ett mail med förfrågan om att intervjua The Sophs dimper ner i inkorgen tvekar jag inte en sekund. Bandets debutplatta har gått på högvarv i lurarna och det här är ett band som de allra flesta inte hört talas om idag, men som kan bli The Strokes-stora om allt går som det ska om några år.

Jag ringer upp på Zoom.

När Kalifornien-bandet The Sophs släppte debutalbumet GOLDSTAR gjorde de det med en ovanlig utgångspunkt: att inte väja för sina mörkaste tankar. Frontmannen Ethan Ramon beskriver skivan som ett försök att möta sina mest obekväma känslor med total ärlighet, men också med humor, teater och självdistans. Inför sommarens Europaturné och spelningen på Roskildefestivalen i början av juli berättar han om låtskrivande som terapi, vägen till skivkontrakt med Rough Trade och varför originalitet kanske är överskattat.

– Musik är, när den är som mest ärlig, en form av terapi. För mig handlar det om att få ut alla negativa tankar och impulser. Konsten är det bästa sättet att göra det på, säger Ramon.

På debutalbumet kretsar texterna kring osäkerhet, ilska, kontrollbehov och mindre smickrande sidor av människan. Ramon ser dock inte låtskrivandet som ett utlämnande i traditionell mening.

– Det blir nästan så offentligt att det blir privat igen. Jag gömmer mig bakom en karikatyr av mig själv, en mer teatralisk version. Det gör att jag kan skriva om väldigt personliga saker utan att känna att jag blottar mig helt.

Han menar att de känslor som ibland kan uppfattas som tabubelagda egentligen är universella.

– Jag tror inte att mina tankar och känslor är särskilt unika. Även sådant som kan kännas pinsamt eller förbjudet finns hos många människor. När jag delar något väldigt personligt har jag ett slags blind tilltro till att någon där ute kommer att förstå exakt vad jag menar.

”Det handlar inte om hunden”

En av de låtar som fått mig att älska GOLDSTAR ÄR är ”The Dog Dies in the End”, där Ethan Ramon teatraliskt och lågmält sjunger versarna, som sedan övergår i aggressiv explosion till orden ”But I… just want the dog to die”. Trots det extrema upplägget handlar låten enligt Ramon om något betydligt mer vardagligt.

– Det är inte hunden som är poängen. Det handlar om känslan bakom scenariot – förlust av kontroll, ilska och behovet av att utöva makt över någonting i sitt liv. Det är en ganska normal mänsklig känsla när man bryter ner den till sin kärna.

Musikaliskt rör sig albumet mellan flera olika genrer, något som både varit medvetet och spontant.

– Vi fokuserade mycket mer på berättarrösten än på att alla låtar skulle passa in i samma musikaliska fack. Huvudpersonen på albumet genomgår också en identitetskris, provar olika roller och letar efter tillhörighet. På så sätt speglar de olika genrerna också albumets teman.

Genvägen till Rough Trade

Historien om hur The Sophs fick sitt skivkontrakt låter nästan för bra för att vara sann.

När bandet hade färdigställt materialet till Gold Star satte Ramon ihop ett paket med demoinspelningar, pressbilder, en grafisk profil och ett personligt brev. Därefter började han mejla skivbolag.

– Jag hade en prenumeration på ett verktyg för att hitta mejladresser eftersom jag jobbade som assistent åt en DJ i Los Angeles. Efter jobbet använde jag samma tjänst för mina egna syften.

I stället för att skicka till bolagens officiella demoadresser gick han direkt till toppen.

– Jag hittade VD:arnas mejladresser och skickade allt direkt till dem.

Dagen efter hörde Rough Trade av sig.

Kort därefter fick bandet ordna en spelning i Los Angeles för att imponera på Rough Trades medgrundare Jeannette Lee.

– Vi repade som galningar, gjorde spelningen och var i princip kontrakterade innan året var slut.

”Jag tror att verkligt originell gitarrmusik nästan är död”

Bandets medlemmar hade redan passerat studentåren när The Sophs drog igång på allvar, vilket påverkade deras syn på musikbranschen.

– Vi ville vara pragmatiska. Vi startade inte bandet för att kasta saker på väggen och se vad som fastnade. Vi trodde på musiken och ville lyckas. Vi ville vara entreprenörer lika mycket som musiker.

När samtalet kommer in på inspiration och influenser är Ramon ovanligt frispråkig.

– Jag tror att verkligt originell gitarrmusik nästan är död. Många artister idag gör egentligen bara utspädda versioner av sådant som gjordes för 20 år sedan.

Skillnaden, menar han, är att många försöker dölja sina inspirationskällor.

– Jag tänkte: tänk om man bara erkänner det öppet? Om man är ärlig med vilka influenser man har kanske det nästan blir mer originellt igen.

Mörker med glimten i ögat

Trots albumets ofta mörka innehåll upplever många The Sophs som ett energifyllt och positivt liveband.

Ramon ser ingen motsättning.

– Om vi inte skrev om de här känslorna skulle energin förmodligen vara mycket mörkare. Att få ut dem genom musiken är som en explosion av all negativitet.

Han beskriver GOLDSTAR som ett album som inte ska tas på för stort allvar.

– Det finns mörka och obekväma ögonblick, men i grunden är det faktiskt en ganska rolig skiva. Den är sarkastisk, överdriven och väldigt teatralisk.

Samtidigt antyder han att framtiden kan bjuda på något annat.

– Jag tror inte att det här är en väg vi kommer att följa resten av karriären. Gold Star är mer som en tidskapsel över vilka vi var just då.

Europaäventyret fortsätter

När intervjun genomförs befinner sig The Sophs på hotellet inför sin första Sverigespelning någonsin. Sedan tidigare har bandet redan hunnit imponera på europeiska festivalpubliker.

– Vi spelade precis vårt livs konsert på Primavera i Barcelona. Det var helt otroligt.

Under sommaren väntar bland annat Roskilde Festival och Firenze Rocks.

Ramon trivs dessutom utmärkt på den här sidan Atlanten.

– Europeisk publik dyker upp för musik på ett sätt som man inte alltid gör i USA. Dessutom älskar jag att resa. Att få se platser jag annars aldrig hade besökt – och göra det som musiker – är fantastiskt.

Om det finns ett budskap han hoppas att lyssnarna tar med sig från Gold Star är det enkelt:

– Jag hoppas att albumet får människor att titta på sina egna tankar och impulser med lite mer nyfikenhet. Och att de accepterar sig själva, även de mest obekväma delarna av sig själva.