Tommy WÁ bygger sin egen scen – från Accra till Berlin

Med en gitarr, en samling kontakter och en smittande energi tar sig Tommy WÁ fram genom musikvärlden på sina egna villkor. Efter att ha fångat vår uppmärksamhet på PEOPLE Festival i Berlin möter vi den nigerianska artisten för ett samtal om kreativitet, möten med människor och varför det ibland är minst lika viktigt att spela för den som råkar passera på gatan som för den som köpt en konsertbiljett.

Det var på PEOPLE Festival i Berlin som jag först upptäckte Tommy WÁ. Festivalen, som arrangeras på det gamla radiokomplexet Funkhaus, är en ganska ovanlig historia i dagens festivallandskap. Här samlas hundratals musiker från olika delar av världen under en vecka för att skapa musik tillsammans. Nya konstellationer bildas, idéer tar form och när dörrarna öppnas för publiken får man uppleva resultatet av möten som ibland inte ens existerade några dagar tidigare.

Det är ett fantastiskt koncept, men med så mycket fokus på musikaliskt utforskande, experiment och konstnärliga processer kan det ibland bli lite väl seriöst. Då behövs någon som Tommy WÁ. En artist med en energi som smittar av sig, som får människor att släppa garden och som påminner om att musik trots allt också handlar om att ha roligt.

Det är en energi jag får uppleva igen när jag ser honom på Prachtwerk i Neukölln. Det är tisdag kväll, kallt ute och novembermörkret har sedan länge lagt sig över Berlin. Inne på Prachtwerk är det desto varmare.

Inför en sittande publik framför Tommy sina låtar. Det är en blandning av mörkare, mer eftertänksamma kompositioner och låtar som Alleluja och Dance Some More. Inledningsvis sitter publiken stilla och lyssnar. Men allteftersom kvällen fortskrider förändras stämningen. När den sista låten drar igång har sittplatserna förlorat sin betydelse. Publiken står framför scenen och dansar.

Det är svårt att inte dras med.

När Tommy turnerar i Europa gör han det vanligtvis ensam. Bandet som väntar hemma i Accra kan inte följa med, helt enkelt eftersom det skulle bli för dyrt. Därför blir kontakterna han knyter längs vägen desto viktigare.

Det märks inte minst under spelningen på Prachtwerk, där han har lyckats samla en hel ensemble av Berlinmusiker på scenen. Flera har han lärt känna under PEOPLE Festival, andra har han träffat vid tidigare besök i staden. De delar scenen med honom under olika delar av kvällen.

Trummisen har han faktiskt inte ens hunnit repetera med. Det avslöjar han när vi träffas på Michelberger Hotel dagen efter.

– Den här gången tog jag kanske vatten över huvudet. Jag var så exalterad över att samla alla mina kontakter och hörde av mig till folk bara några dagar innan. Vi hade inte hunnit repa. De flesta av oss träffades faktiskt bara någon timme före spelningen.

Han skrattar åt situationen.

– Det gjorde att jag kanske var lite överväldigad, men det blev bra och jag är oerhört glad och tacksam för alla som dök upp.

En scen för alla

Vi pratar om turnélivet, om hur allt började och om att ständigt behöva vara sin egen organisation. Den som följer Tommy på Instagram kan se honom i vitt skilda sammanhang. Ena dagen i större musikaliska sammanhang med namn som Kings of Convenience och Adam Cohen, Leonard Cohens son. Nästa dag spelar han på gatan eller i tunnelbanan.

För Tommy verkar det inte finnas någon motsättning mellan de olika sammanhangen. Tvärtom.

Hans pappa är präst och en gång hade de en diskussion om vilka människor man egentligen når när man står framför en församling.

– Min pappa är präst och jag hade en gång en diskussion med honom om att han alltid predikar inför församlingen, men aldrig för någon annan. Det är enkelt att ”preach for the choir”, men jag vill preacha för alla. För mig är det lika viktigt att spela och sprida något till människan som bara passerar, på samma sätt som det är för den som köper biljetter till mina konserter och lyssnar på min musik.

Det är en filosofi som också säger en del om hans förhållande till musiken. För Tommy handlar det inte bara om att nå en publik, utan om att faktiskt möta människor där de befinner sig.

Och kanske är det också därför han lägger så mycket energi på att skapa sammanhang omkring sig, snarare än att vänta på att någon annan ska göra det åt honom.

Att skapa det man saknar

Den inställningen går att spåra långt tillbaka, till uppväxten i Nigeria.

Tommy föddes i Ibadan och växte upp i en familj med nigerianska rötter. Som 18-åring flyttade han till Ghana för att studera, och det var där i Accra som hans musikaliska identitet började ta form på allvar. Han har sedan dess byggt upp sin karriär på egna villkor, bland annat genom intima spelningar och egna initiativ för att föra samman musiker och publik.

Men förmågan att skapa sina egna möjligheter började långt tidigare.

– Min familj var inte fattig. Mina syskon har haft en bra uppväxt. Men när jag föddes hade min pappa precis förlorat sitt jobb och vi hade det tufft ekonomiskt. Jag hade inga leksaker och spelade inte FIFA. Men jag lärde mig snabbt att skapa mina egna leksaker. Ville jag ha något fick jag skapa det själv, av vad som fanns hemma eller på gatan.

Det är en erfarenhet han fortfarande bär med sig i sitt skapande. Att inte vänta på rätt förutsättningar, rätt människor eller rätt tillfälle. Att göra det bästa av det som finns tillgängligt.

Jag frågar vad framgång betyder för honom i dag. Svaret är påfallande enkelt.

– För mig är framgång att kunna sätta mat på bordet åt min familj och att ha min gitarr.

Det är ett svar som känns ganska långt ifrån den musikbransch där framgång ofta mäts i streams, publikstorlekar och placeringar på festivalernas affischer.

En framtid i Skandinavien?

När vi kommer in på framtiden har Tommy precis avslutat flera månader av turnerande i Europa. I skrivande stund har han landat i Nigeria och tagit sig hem efter en intensiv period på resande fot. Planen är att återvända till Europa nästa år.

Det finns dessutom en svensk koppling som gör samtalet extra intressant. Tommy har nämligen precis börjat arbeta tillsammans med den svenska duon AKA lisa. Han plockar fram sin iPhone och låter mig lyssna på en demo genom sina hörlurar.

Det låter lovande. Riktigt fett, faktiskt.

– Jag älskar Skandinavien och jag vill spela mer där i framtiden. Jag har spelat i Norge och jag har jobbat med flera svenska artister. Så det blir nog mer av det i framtiden.

Parallellt arbetar han med sitt kommande debutalbum. Efter flera EP-släpp, turnéer och år av att bygga en publik genom möten snarare än traditionella genvägar börjar nästa kapitel ta form.

Och om det är något jag tar med mig från mötet med Tommy WÁ är det just den där förmågan att skapa något av nästan ingenting. Att samla människor som man knappt hunnit lära känna, ställa sig på en scen utan att veta exakt hur kvällen kommer att utvecklas och ändå få ett rum fullt av människor att dansa.

Ibland är det kanske precis vad musik behöver.