Leeds möter LA: Yard Acts mest personliga skiva hittills

Det Brittiska bandet Yard Act har annonserat sitt tredje studioalbum, ”You’re Gonna Need A Little Music”, som släpps nu på fredag den 17 juli via Island Records. Första singeln ”Redeemer” släpptes tidigare i år och fick varma recensioner.

Skivan spelades in i bandets hemstad Leeds och i Los Angeles tillsammans med producenten Justin Meldal-Johnsen, känd från samarbeten med bland andra Nine Inch Nails, Beck och St Vincent. Det är det mest dynamiska, samarbetsinriktade och energiska Yard Act någonsin spelat in, men samtidigt hem till några av bandets mörkaste, mest cyniska och ifrågasättande stunder hittills. Albumet tar vid där berättelsen på förra skivan slutade, och granskar resultaten mer skoningslöst än någonsin.

Kanske lite paradoxalt för ett band så förknippat med explosiva liveshower och ständigt turnerande: det är faktiskt första gången kvartetten spelat in en hel skiva tillsammans, som ett liveband i samma rum. De två första skivorna var i praktiken laptop-skivor, ”The Overload” skrevs tillsammans med Needham innan bandet ens var fullt formerat, och uppföljaren ”Where’s My Utopia?” växte fram i lösryckta stunder på turnébussar och hotellrum, mitt i ett schema där utrustningen ständigt bars in och ut ur replokalen.

Den här gången fick bandet istället en sammanhängande femmånadersperiod att skapa i, utan yttre press och skrev mellan 40 och 50 låtar under processen. ”You’re Gonna Need A Little Music” är uppföljaren till ”Where’s My Utopia?”, som klev in på topp 5 i Storbritannien 2024, och till det Mercury Prize-nominerade debutalbumet ”The Overload” från 2022. Bandet drar ut på turné i sommar, med start i Europa i juni, USA i augusti och tillbaka till Europa i oktober.

Jag gillar skivan skarpt och två spår som fastnat extra hos mig är ”Fictions” och ”New Beginnings”. Det förstnämnda bär precis den där gnistan av cynism och energi James pratar om nedan, medan ”New Beginnings” känns som skivans mest optimistiska andningshål. Med det sagt: här är samtalet med hela bandet.

”You’re Gonna Need A Little Music” är er första skiva där ni spelat in allt tillsammans, med hela bandet i samma rum. Vad överraskade dig mest med att jobba på det sättet, efter att de två första skivorna byggdes upp så annorlunda?

Det fungerade direkt, verkligen direkt. De två första skivorna gjordes båda på samma sätt som varandra, så det här var något annat, men det klaffade nästan omedelbart. Det kändes väldigt bra.

Ni har beskrivit den här skivan som både er mörkaste och er mest energiska. Hur balanserar man cynism och glädje utan att den ena släcker ut den andra?

Det första man måste göra är att acceptera att livet inte är en enda känsla. Jag tror vi är uppfostrade lurade, nästan att tro att lycka är något man bockar av: samla prestationer, gör rätt saker, så får du ett lyckligt liv. Förr eller senare inser alla att livet inte är så rakt. Saker händer som du inte väntat dig och som förändrar ditt perspektiv, samtidigt som du hela tiden gör val som formar vem du blir.

Skivan ska spegla det. Inte nödvändigtvis i en enskild låt, men över ett helt album går det att fånga hur mörker och glädje lever sida vid sida. Gränsen mellan dem är ofta hårfin, hur du ser på världen kan svänga väldigt snabbt just nu. Jag är själv en optimistisk person i grunden, lite genetik, lite tur, lite arbete jag lagt ner på mig själv, så jag kan skriva ut cynismen och ändå landa i något som känns som optimism. De två kan inte existera utan varandra. De förstärker och belyser varandra över ett helt album snarare än i en enskild låt.

Era skivor känns ofta som ögonblicksbilder av det moderna Storbritannien. Vad har förändrats mest sedan ”The Overload”, tycker du, när du ser dig omkring 2026?

Utan att gå för djupt in på politiken, vi röstade fram en premiärminister som skulle ge oss lugn och ro, och det fick vi definitivt inte. Men det handlar mer om hur vi tar in nyheter och information i dag. Allt känns så intensivt, och jag tror nyhetsflödet är en stor del av det. Sociala medier håller oss i ett konstant tillstånd av panik, en ström som hela tiden kräver att man ska förhålla sig till nästa sak. Om din algoritm matar dig med en storm av tragedier och elände hela tiden, får du aldrig en paus för att landa, samla dig själv, eller samla oss som nation, som planet, för att faktiskt hantera de globala problemen.

Jag tror att den volatiliteten är rotad i just det: du kan se barn dödas i bombningar ena sekunden och skoja om något helt annat i nästa. Människor har aldrig levt i den verkligheten förut – hela världen bokstavligen inom räckhåll, hela tiden. Vi hade aldrig kunnat skriva ”The Overload, del 2” – världen är en helt annan nu.

Ni spelade in albumet mellan Leeds och Los Angeles. Påverkade de två platserna skivan olika, eller var geografin mindre viktig än vilka som satt i rummet?

Vi delade upp inspelningen. Kärnan, grunden, gjordes i Leeds, det är där vår identitet sitter, i norra England, och det hade känts falskt att plötsligt åka till soliga LA och göra en ”LA-skiva” redan på de två första albumen. Leeds är för djupt rotat i vilka vi är för att hoppa över.

LA använde vi mer för det sista, det finlirande, enskilda gitarrspår, sångspår, i en riktigt välutrustad studio med ett fantastiskt gitarrbibliotek. Det gav oss en optimistisk, ljus känsla att lägga ovanpå det som var format i det mörkare Leeds. Vädret är förstås bättre i LA än i Leeds, men det handlade inte om det – det handlade om att lägga grunden på rätt plats och sedan ta med den någonstans öppet och optimistiskt för att avsluta den. Det fungerade väldigt bra.

Justin Meldal-Johnsen har jobbat med allt från Nine Inch Nails till Beck och St. Vincent. Vad utmanade han er att göra som ni inte hade vågat på egen hand?

Han pushade oss hårt att spela rummet mer. Han kände igen oss som ett riktigt bra liveband – han hade suttit och tittat på klipp från spelningar, medan de två första skivorna växte fram mer runt våra laptops. Han sa rakt ut: ni är ett grymt liveband, ni måste fånga det på skiva. Han fick oss bort från det där kalkylarks-aktiga sättet att skapa musik på, och det var precis vad vi behövde.

Hans avtryck är stort men subtilt, en plötslig tonartsväxling här, en detalj där. Han är en mästare i sitt hantverk och var fantastisk att jobba med. Vi har aldrig haft brist på idéer – vi har till och med släppt ett trippelalbum, så hans jobb handlade mer om att sätta ihop allt till något som gick hem. Han var fan av bandet redan innan vi jobbade ihop, han förstod bandet utifrån, såg vad vi gjorde bra och vad som verkligen landade hos folk, och visste hur han skulle väva in det på ett sätt som gjorde helheten begriplig.

Festivaler är en stor del av er identitet i dag. Möter ni en festivalpublik annorlunda än en publik som kommit för att se just er, eller ska showen alltid vara densamma oavsett vem som tittar?

Showen ska alltid vara densamma, men mentaliteten skiljer sig lite på en festival, för publiken är annorlunda, mer oprövad. Ett band som headlinat länge har redan vunnit sin publik; de vet vad som funkar och kan köra samma set utan att behöva övertyga någon. Vi är fortfarande i den där mellanpositionen där det finns ett jobb att göra och det är faktiskt uppfriskande. Vi gillar den utmaningen.

Vad är det som fortfarande gör dig mest exalterad över att vara i ett band, efter alla år av turnerande, kritikerhyllningar och konstant momentum?

Ett band som fungerar, det är något man önskar man alltid haft. Den konstnärliga friheten vi har nu, att bara få skriva och skapa utifrån den, är sällsynt. Många i den här branschen får aldrig njuta av det, det tar knäcken på dem i stället. Friheten i sig är en sak, men det som verkligen exalterar mig är fortfarande att få jobba med de här killarna, och att känna att vårt bästa arbete ligger framför oss, så länge du känner det ska du fortsätta göra det.

Allt annat är krusningar ovanpå det, att sälja slut en spelning, en bra recension, att möta någon man ser upp till som plötsligt behandlar en som en jämlike. De där ögonblicken av upprymdhet finns fortfarande kvar. Men det är själva skapandet, tiden och möjligheterna att få göra det, som är kärnan.