Vi som älskade varandra så mycket
Den sorgligaste musiken i världen

Samma dag som Ettore Scolas Commedia all’italiana-milstolpe Vi som älskade varann så mycket visas på Cinemateket i Malmö gör bandet med (nästan) samma namn sitt debutalbum tillgängligt för genomlyssning. Filmen är komisk samtidigt som den synar isärglidande vänskap, hoppfull men också djupt melankolisk. Lite samma sak gäller Vi som älskade varandra så mycket, bandet alltså, även om de ibland står farligt nära branten ned till supersvärtan.

”Varför är vi så rädda att visa oss svaga inför varandra / När vi är svaga inför oss själva / Och varför bygger vi väggar som stänger in oss / Och ute alla andra”

Raderna, helt utan omskrivningar, liksom en uppfriskande stor del av skivan i övrigt, kommer från Storm och längtan. Precis som att det finns bestämda uppfattningar av hur man bör bete sig finns det förstås bestämda uppfattningar av hur man bör uttrycka sig. Ett uns av återhållsamhet brukar till exempel vara på sin plats för att inte förlora värdigheten. Extrem musik är ofta just extremt eftersom den tappar fattningen och rör sig bortanför det normativa. Emo- och posthardcore-subgenren screamo är en sådan; om det är svårt att gråta med självaktning är det nog ännu svårare att skrika ut sin ångest i ord med stolthet i rösten.

VSÄVSM är ett sexmannaband från Stockholm som funnits i tre år, släppt en split och två hänsynslösa EP-skivor och för mig har det hela tiden funnits något väldigt obehagligt över dem. För medan flera av deras svenska screamokollegor vräkt ur sig texter som titt som tätt verkat bottna i uppväxten, i ungdomen, i den kroppsliga oro som många gånger (men, förstås, inte alltid) går över med tiden, verkar det som att VSÄVSM nått det vuxna livet – men inte nått något mer för det. Den här typen av emotiv musik kan vara så intim att man stundtals behöver distansera sig, och då fungerar ålderskortet som en tillflyktsort. Men när inte ens övergången till vuxenlivet tvättar bort fruktan och olust blir det med ens en mer slutgiltig atmosfär. Arvid, Johan, Jens, Tomas, Gösta och Mark bildar det första screamobandet på evigheter som skriver svenskspråkiga låtar som förblöder på resan mellan start och mål – det första som kan bibehålla en dynamik och struktur i sin musik trots att känslorna verkar omöjliga att fånga in.

Debutalbumet Den sorgligaste musiken i världen innehåller spår av självironi (titeln!), nödvändigt för att undvika en smått outhärdlig svärta, men i varje låt tycks sextetten betrakta en värld som raserar under deras fötter. Texterna är nakna, rösten som bär dem tangerar bristningsgränsen och skiftar mellan att ligga långt bak i mixen av frustande gitarrer och att styra – härska – de tystare partierna. När vokalisten skriker ”Jag skulle ge allt” i Vi som försvann fyller han den meningen med så mycket desperation som bara går att uppbåda.

Det kan ta lite tid att vänja sig vid sången, vissa kommer säkert inte orka ge det flera chanser, men omfamnar man uttryckssättet finns det inte ett svagt spår på detta oerhört följsamma och explosiva verk. Influenserna är många: Vi går och går och går sönder låter en tillfällig kör halvvägs in dränkas i en metalhybrid, Storm och längtans två första minuter låter som en inledning black metal-/folk-bandet Agalloch hade kunnat skriva.

Sistaspåret Illusionen om oss går under sina sex minuter från att vara rent emo violence-rens till en hes kärleksförklaring som marscherar upp mot postrock-territorium. Att avsluta ett verk om personliga våndor med att tillskriva en annan människas närvaro sina goda sidor är både sorgligt och vackert. Vissa behöver en hjälte för att palla och annars finns musiken, bland annat den här. Den sorgligaste musiken i världen innehåller åtta nya spår, 40 minuter musik, och ingen låt från de tidigare EP-verken är inkluderad. Jag trodde de skulle få problem att överträffa en låt som Du och jag och tiden men i själva verket hade den inte ens platsat på den här fullängdaren.