Detta är ett annonssamarbete med Way Out West.

The Cure, Stormzy, Solange och Erykah Badu – ännu ett år imponerar Way Out West med de största namnen på affischen. Vi vet att vi kommer att vara där: skriksjunga till Boys Don’t Cry eller ivrigt hoppas på att Disintegration spelas i sin helhet, ha årets fest till Londons bästa grime, och tjafsa om vem som är den bästa Knowles-syrran. Men lika bra som festivalen i Slottsskogen är på att hitta dragplåster, så kanske de är ännu bättre på att erbjuda guldkorn. Vi har valt ut några av årets artister som vi anser att ni inte får missa – både akter som ni kanske aldrig kommer kunna se igen och artister som kommer att tonsätta framtiden.

Årets festival äger rum denna vecka (!) 8-10 augusti. Missa inte att köpa biljett i tid!

Stereolab

90-talsnostalgin är fortfarande i full kraft. Den överdrivna framtidsidén, den maximalistiska och futuristiska estetiken, eller den fulsnygga och ironiska distansen till stilen åberopas gång på gång i dagens musik- och modelandskap. Men Stereolab passar inte riktigt in här – utan existerar nästan som en egen kraft i 90-talets och tidiga 00-talets spännande och äventyrslystna tider. Det brittiska shoegaze/konstpop/experimentella rock-bandet (genre blir nästan irrelevant i deras händer) gav upphov till en alldeles egen värld under sina starkaste år, en värld som både var före sin tid och siktade mot en annan slags modernitet än den som annars förutspåddes. Stereolab leker med texturer, rytmer på rytmer, melodier som vävs in och ut ur varenda instrument och sångfras. Det finns en levande aura i nästan alla dimensioner av Stereolabs musik som just gör den svår att placera – snarare än att utforska genrer, känns det som att Stereolab utforskar självaste musikens form. Efter en sju års lång paus kommer bandet börja turnera i sommar igen, och det kanske är en once-in-a-lifetime-opportunity att få uppleva detta i Slottsskogen.

Earl Sweatshirt

Odd Future-kollektivet har gått i graven – men den kulturella inverkan de hade på både hiphop- och modevärlden går inte att ignorera. Vad mer, så gav kollektivet oss unika och märkliga individer att fatta tycke om och följa på deras egna soloprojekt. Men bland all överdrivenhet och galenskap fanns det alltid en individ som inte riktigt platsade in, där alla andra såg världen som ett skämt, såg han det endast med ett mörker. Earl Sweatshirt fick nästan direkt en kultstatus när han hamnade på rehab – “Free Earl” blev en meme innan vi ens helt och hållet greppat vad memes var. Sedan har var 16 år gammal har Earl gett oss sitt introspektiva och dystra perspektiv på världen över beats och produktioner som känts som ljudet av hans mörkaste tankar och mardrömmar. Med 2018 års efterlängtade album Some Rap Songs gick han både djupare in i sig själv som mer ut i världen – ett fragmenterad album som drog tankarna till Madlibs och MF DOOMs starkaste stunder. Earl Sweatshirt är helt enkelt tillbaka, och kanske med sitt bästa material hittills.

IDLES

Egentligen borde det bara räcka med att se det här klippet för att förstå varför IDLES kallats ett av världens viktigaste liveband just nu. Bortom den alldeles råa och orubbliga energin, bortom intensiteten och talangen i spelet av instrumenten, och bortom den ständigt pulserande passionen för musiken, är det mest häpnadsväckande nästan den ömsesidiga kärlek som uppstått mellan band och lyssnare. Trots det hårda skalet vibrerar en oerhörd protesterande medmänsklighet hos IDLES som saknas hos många andra band i dag. Vi har tidigare kallat dem en musikalisk motsvarighet till opposition, tydligast i frontmannen Joe Talbot, som liksom förkroppsligar den ilska mot världens hemskhet som vi alla egentligen borde känna. I flera intervjuer i samband med senaste albumet Joy As an Act of Resistance öppnade Talbot upp om sorg, ilska, maskulinitet och vikten av terapi. Han blottar ständigt något som även är närvarande i musiken: just det terapeutiska. IDLES främsta styrka ligger kanske i det utrymme som de öppnar upp för, ett utrymme som just ska tänkas komplexiteten av alla människor och alla känslor.

The Japanese House

Bli förälskad och få ditt hjärta krossat på en och samma gång – London-baserade Amber Bains soloprojekt The Japanese House är drömsk syntpop som maskerar sig i en känslostorm. Om hennes tidigare släpp varit mer abstrakta och svävande är debutskivan Good at Falling nästan autobiografisk i hur pass konkret den är. I viss mån känns The Japanese House som en systerakt till vännerna i The 1975 – livshistorier komprimerade till dansanta och melankoliska syntpop-spår som briljerar just i hur akuta de känns. EP efter EP innan debuten gav hon oss några av decenniets mest vackra och sorgligt relaterbara låtar. Debut-EP:n Pools to Bathe krossade oss, uppföljaren Swim Against the Tide lät oss dyka ner i ett hav av minnen och förlust, och förrförra årets Saw You in a Dream visade oss hoppet som ändå finns bakom allt det tunga.

Blood Orange

Att lyssna på Dev Hynes Blood Orange är som om att få känslan att allt är möjligt. Trots den otroligt slicka produktionen, de svällande arrangemangen och intima berättelserna, finns det en autenticitet och lekfullhet som nästan känns anarkistisk i hur lite den törs hålla sig utanför de etablerade ramverken. Vid sidan av mixningen bland genrer så är det just Hynes förmåga att skapa fragmenterade bilder av en lika splittrad verklighet – han skapar porträtt, nya rum och miljöer, utvidgar platsen för vem som får komma till tal och få en röst, ger upphov till ett litet mikrokosmos i världens alla grymheter. På Way Out West år 2014 grep han tag i våra hjärtan, och med släppen av Freetown Sound och Negro Swan sedan dess, är det bara att förvänta sig någonting ännu mäktigare, en kort inblick in i en värld där just allt känns tillåtet.

Khruangbin

“Hur mycket älskar du mig?”
“Con todo el mundo.”
Med hela världen – så svarade Khruangbins basist Lauren Lee morfar på frågan om kärlek. Passande, för ett band vars musik tycks förmedla hela världen genom sig och som ständigt uttrycker en sådan passion för konsten. Vi drömmer alla om att ha ett soundtrack till våra liv, Texas-trion Khruangbin är konstnärerna som möjliggör detta. Ena sekunden vaggar de in lyssnaren i Tarantinos cinematiska universum, andra gånger sätter de tonerna till surfning bland vågorna eller vandring genom öknen. Thai-funk, instrumental fusion eller surf-rock? Det spelar ingen roll, men en sak är säker: den internationella prägeln på deras sound – soul och R&B gifter sig med fransk pop, etiopiska beats hittar ny form i thailändsk funk, gospel svävar över skimrande gitarrtoner. Genom sina främst instrumentala och psykedeliska låtar lyckas Khruangbin skapa musik att slappna av till, drömma sig bort med, och som väver sig in och ut ur medvetandet. Om ni någonsin tappar festivalkänslan, låt Khruangbin transportera dig tillbaka.

David August

2017 var det Kelly Lee Owens, förra året Nils Frahm, och i år kommer David August för att vända ut och in på dina förväntningar om vad elektronisk musik kan vara. Även om artisterna nämnda skiljer sig avsevärt åt, ligger den gemensamma styrkan just i hur de experimenterar med genrens själva form. I en tid präglad av elektronisk musik och igenkännbara hits vill David August i stället göra varje stund unik. Med improvisationen som drivkraft, skapar den tyska 28-åriga producenten arrangemang som känns mer som kollage – fragmenterade ljudlandskap som plockar isär och pusslar ihop sig själv bakom tunga beats. Precis som i Nicolas Jaars mäktigaste stunder, briljerar David August med sin precision och fingerfärdighet där han får varenda sekund och ton att kännas perfekt placerad.

Pharoah Sanders Quartet

Medan Kamasi Washington (kanske ofrivilligt?) sätter sig på tronen av modern jazz samtidigt som jazzen blivit allt mer närvarande i hiphop-världen – och därav i allmänhetens värld – glömmer vi kanske bort genrens rika tradition. Förutom för att vara en av jazzens mest ikoniska karaktärer, har Pharoah Sanders varit med och transformerat dess kärna från grunden. Från det spirituella och experimentella, till det förankrade lugnet och det spontana spelandet, så har Pharoah Sanders sedan 60-talet förvandlat musikvärlden med sin tenorsaxofon. Under alla dessa år har han gång på gång blåst liv i jazzen genom att kombinera genren med allt från den spirituella aspekten av gospel, soul, afrikansk folk och R&B. Way Out West har troligen aldrig haft en sådan här viktig jazzlegendar på scen förut – missa verkligen inte detta tillfälle.