Äntligen landar Lollapalooza i Sverige. Med artister och band som Foo Fighters, Billie Eilish, Travis Scott, BROCKHAMPTON och Laleh kommer festivalen att samla besökare från alla håll och kanter, musiksmaksmässigt såväl som åldersmässigt. Med sin imponerande bredd lever festivalen upp till sin kultstatus. Bland all fantastisk musik har vi valt ut fem akter utöver dem vi redan nämnt, som vi anser att du inte borde missa på helgens festival.

Denzel Curry

Sedan dag ett i sin musikkarriär har Florida-rapparen Denzel Curry tänjt ut och in på hiphop-genren. När andra artister anammat jazzens svävande instrumentation eller förlitat sig på trap-genrens produktionstrick, har Curry snarare lagt sin tid på att ständigt utveckla sitt eget universum genom att blicka inåt mot de mer introspektiva och mörkare dimensionerna av sig själv. Förra årets TA13OO var ett testamente till detta, lika mycket som årets ZUU bevisade att Curry är en artist som vägrar att stå still i sin musikaliska utveckling. När vi tror att vi har greppat honom och kunnat förutsäga hans nästa steg och riktning, släpper han till exempel helt plötsligt en livevideo i vilken han gör Rage Against the Machine bättre än legendarerna själva. Med sin hänsynslösa energi och otroliga känsla för hooks kommer rapparen säkerligen bjuda på en upplevelse som är lika rå som den är sublim.

Bring Me the Horizon

För de som minns bandet Bring Me the Horizon som primexemplet på screamo- och scene-kids kom troligen årets album amo som något av en chock. Syntar, vocal chops och falsettsång inleder skivan, Grimes dyker upp på tredje spåret och drops byts ut mot drum’n’bass. Användningen av elektroniska element har inte varit ett främmande element i metalcore-genren, men sällan har det känts såhär pass genuint och nymodigt som när BMTH plötsligt bestämt sig för att röra om i grytan. Frontmannen Oli Sykes berättade runt albumsläppet att han älskade hur pass mycket amo splittrade deras fans, vilket blottar något som ständigt varit närvarande hos bandet – den genuina passionen för musiken. I tio års tid har bandet åkt på hype-tåget, och med all rätta. I dag är deras musik både en hommage till metalcorens guldstunder och en blick mot genrens framtid.

The 1975

Få band förkroppsligar våra samtida kulturella uttryck lika mycket som pojkbandet The 1975. De är känslan av dessa förvirrade tider lika mycket som en produkt av dem. Med deras sensuella poprock och nästan löjligt ärliga approach till både textskrivning och performance har The 1975 lyckats göra ett avtryck på vårt kollektiva medvetande som är svårt att skaka av. Vi har tidigare sagt att det nästan är omöjligt att veta när en bör ta bandet på allvar – i ena sekunden leder de oss djupt in i det infekterade, politiska träsket, i andra sekunden kopierar de Talking Heads rakt av som om det vore en självklarhet. Men just i denna dualism mellan det allvarliga och det nästan sockersöta parodiserande av stil och form, lyckas The 1975 ändå kanalisera vår tid: vi är vilse, men ibland känns det rätt så jäkla bra.

Kvelertak

Norska Kvelertak har sedan sin debut inte varit skygga med att utnyttja sina influenser – hardcore, punk och black metal som sömlöst skapar en helt unik och kolsvart atmosfär av aggression, attityd och adrenalin. Men framför allt har de fått “gitarr-musik” och hårdrock att kännas så otroligt kul igen (och med det räddat genren från sina mer trötta och föråldrade stunder). Från de klockrena gitarriffen till sångens anthem-liknande kvalitet rör sig Kvelertak genom rockens historia och bevisar att nästan alla sidor av den är värd att bevara – och gå bortom. Nästan tio år efter debuten känns det fortfarande som att den släpptes i går, och varje släpp sedan dess har vägrat att släppa taget om lyssnaren.

Lykke Li

Lykke Li är ostoppbar, och frågan är om hon inte alltid kommer att vara det. Vi vet så klart alla att hon redan är ett ”guldkorn” som inte behöver tipsas om, men det är nästan omöjligt att inte lyfta henne till skyarna varje tillfälle som fås. Där andra artister försöker skapa en känsla av “större än livet”, har Lykke Li i stället fokuserat på ”här och nu” – framför allt på de intima stunderna längs känslolivets hela spektrum. Kärlek och smärta, vare sig det är ensam framför spegeln eller bland strobe-ljusen på klubben, genomsyrar varje sekund av hennes musik och artisteri. Förra årets spelning på Way Out West var mer än en artist som visade sin återfödelse, det var en predikan att denna storslagenhet alltid varit en del av den musik som varit med oss hela detta decennium – en historielektion lika mycket som en läxa om hur det egentligen ska göras. Mer än ett guldkorn, kommer Lykke Li alltid förbli en skatt som återupptäcks gång på gång.