Vi brukar egentligen inte skriva om artister i egenskap av ”kvinnliga akter” – snarare som helt otroliga rappare, DJ:s, gitarrister, producenter, frontpersoner eller låtskrivare. Men så är det också den internationella kvinnodagen i dag, vilket vi ser som ett utmärkt tillfälle att konstruktivt motarbeta den ojämställdhet som fortfarande råder inom musikbranschen, på festivalscenerna och i Spotify-biblioteken. Nedan hittar du därför åtta fantastiska kvinnliga akter inom hiphop-genren som alla har lovande karriärer framför sig. Vi ser fram emot att följa dem under 2019.

Vår spellista med alla artister inom indie, hiphop, elektroniskt och R&B/soul hittar du här.

Tommy Genesis

Konstnären, Calvin Klein-modellen och ”fetish-rapparen” Genesis Yasmine Mohanraj, mer känd som Tommy Genesis, har kallats ”the Internet’s most rebellious underground rap queen”, av tidningen Dazed. Vid första anblick fyller hon alla kriterier för en klassisk popdrottning, men i sina texter går hon ständigt till attack mot heteronormen och sexismen som många i dag förknippar med hiphop. Hennes självbetitlade debutalbum släpptes i november förra året, och är en samling sexuellt laddade, lekfulla och ibland poppiga rap-låtar. Hon bedriver krig mot tabun, och viker sig inte för att skriva om självutlämnande ämnen. Lika mycket som det ibland är hårt och laddat, är det oerhört dansant och roligt, och det är inte omöjligt att förstå varför hon gång på gång blir refererad till som ”nästa M.I.A”.

– Andreas Hörmark

Dai Burger

“Burger on the menu, full throttle / Let me get the special with a ginger ale bottle.” Ingen känner Dai Burger bättre än Dai Burger själv, men frågan är om man inte hellre bjuder på en shake till tonerna av Dolla Slice än en ginger ale? Höjdpunkten från hennes debutalbum Soft Serve är en perfekt inkörsport till hennes dansanta blandning av modern R&B och öppet queer East Coast-rap. Oavsett vad som står på menyn 2019 så är vi olidligt sugna på mer, inte minst efter hennes aptitretande features på Davy Bois Dirty Mind och Honndas Mega Millionz. Vi är med andra ord redo för en ny huvudrätt serverad allas vår Burger Queen.

– Jesper Ramkloo

DonMonique

Don Dada, Don Juan, ​DonMonique​. Det finns inget hos 24-åringen från Brooklyn som utstrålar mindre självförtroende än det hos Gud själv. Med djup stämma och en ordentlig New York-accent drar hon inspiration från både sin hemstad och internetkulturen. Redan 2015 släppte hon sin första EP och hade en mindre hit med ​Pilates​, där hon illustrerade droglangning med hjälp av namn som Kendall, Kylie och Miley. Inte minst Kylie Jenner själv var ett fan av låten, men trots det har DonMonique inte än fått den uppmärksamhet hon både kräver och förtjänar. Med EP:n ​Black Kate Moss​ 2018 visade hon att hon är en kreativ kraft att räkna med, som snart kommer bli omöjlig att värja sig från.

– Linna Fogelberg

Awkwafina

Nora Lum, även känd som Awkwafina, inledde sin karriär år 2012 med låten My Vag – en respons på Mickey Avalons My Dick. Ett kaxigare steg in i musikvärlden är svårt att tänka sig, och låten blev ett perfekt smakprov på vad som komma skulle. Sedan dess har Awkwafina släppt ett debutalbum, en EP, spelat in ett gäng filmer (kanske säger Oceans 8 eller Crazy Rich Asians dig någonting?) samt växt till en av USA:s hetaste tv-personligheter. Hon är rolig, hon är provocerande, hon har självdistans men också självförtroende – Awkwafina axlar obrytt men kärleksfullt rollen som vår nya supergirl och attackerar, till vår förtjusning, från alla håll.

– Daria Spitza

Jean Deaux

Med en hiphopbaserad musik som hela tiden erövrar ny mark är Jean Deaux mer multifacetterad än de flesta. Den 23-åriga Chicagobon har samarbetat med intressanta rapartister som Mykki Blanco och Alex Wiley, men även i andra genrer som fjolårets stjärnskott Ravyn Lenae. Det är inte svårt att se varför Deaux är efterfrågad. Hon skriver både sina texter och melodier med en väl avvägd mognad och även om de omgivande instrumenten rör sig lätt så tyngs raderna ner av allvarsamma funderingar. Det går att hitta det mesta hos rapparen och med det senaste albumet Krash i baksätet är hon redo att göra ett ordentligt avstamp mot högre höjder.

– Freja Wehrling

Shygirl

Det är Londons grime-scen som uppfostrat Shygirl, men tiden är knapp innan rollerna kan vara omvända. Hennes iskalla flow över influenser från 2-step, industrial och rå klubbmusik har just den sprängkraften. Förra året kom debut-EP:n Cruel Practice, inte minst innehållandes de stenhårt slåendes O och Nasty och den mardrömsminnande Asher Wolfe. Under våren och sommaren befinner hon sig på turné, med bland annat ett stopp i Helsingfors i april. Håll ögonen öppna – det borde snart vara dags för Sverige att för första gången få den äran.

– Rikard Berg

City Girls

Det är befriande med artister som startar utan ambitioner om världsherravälde. City Girls skulle släppa en disslåt 2017, det var allt, resten är förmodligen historia. Nu hör Miami-duon till en av hiphopens mest intressanta akter. På debuten gästas de exempelvis av storheter som Cardi B och Lil Baby – där de med direkta och minst sagt explicita texter rappar med ett flow som får de flesta att häpna. Utan att vi egentligen vetat om det så har City Girls planterat ett frö hos många av oss – de hörs nämligen även på Drakes monstersingel In My Feelings från förra året. Att de rusat from zeros till heroes på nolltid indikerar än mer att något håller på att hända. Det är bara en tidsfråga innan deras Billboard-vänliga låtar når toppen.

– Magnus Olsson

Ivy Sole

Ivy Soles musik är av den sorten som tycks frigöra sig oavsett vilka begrepp man vill tynga ner den med. Den snuddar nästintill vid poesi och suddar ut gränsen däremellan. Amerikanskans senaste Overgrown är både till albumomslaget och i de introverta funderingarna lik Little Simz Stillness in Wonderland – och likt den brittiska kollegan jobbar Ivy Sole med samarbeten i flertal. Hos Sole är det dock alltid hon som är huvudakt och hon går från att skönsjunga souliga refränger till att spotta ur sig rader. Även musiken rör sig från retro R&B, som på Rollercoaster, till nästan dansanta beats på Bones och det verkar inte finnas något som Ivy Sole inte klarar av.

– Freja Wehrling