Vi brukar egentligen inte skriva om artister i egenskap av ”kvinnliga akter” – snarare som helt otroliga rappare, DJ:s, gitarrister, producenter, frontpersoner eller låtskrivare. Men så är det också den internationella kvinnodagen i dag, vilket vi ser som ett utmärkt tillfälle att konstruktivt motarbeta den ojämställdhet som fortfarande råder inom musikbranschen, på festivalscenerna och i Spotify-biblioteken. Nedan hittar du därför åtta fantastiska kvinnliga akter inom indie-genren som alla har lovande karriärer framför sig. Vi ser fram emot att följa dem under 2019.

Vår spellista med alla artister inom indie, hiphop, elektroniskt och R&B/soul hittar du här.

Sir Babygirl

Kelsie Hogue är kanske årets mest omedelbara nykomling. Hennes debutalbum Crush on Me under artistnamnet Sir Babygirl är indiepop med alla cylindrar påslagna. Skivan är St. Vincent-aktigt visionär, utlämnande som Lorde var med Melodrama, anthemisk som tidiga Florence + the Machine, tuggummistökig som millennieskiftets Avril Lavigne – allt på samma gång. Produktionen för lätt tankarna till sovrumspop, men det här handlar om sovrumsdanspop, något världen skådar alltför sällan. Den vobblande Heels, den virvlande Flirting With Her och den sorgsna Everyone Is a Bad Friend är bara tre vitt skilda exempel på Sir Babygirls bredd, och tre avstamp mot en väldigt ljus framtid.

– Rikard Berg

Spellling

Som många andra av akterna på vår favoritlabel Sacred Bones handlar Spellling om brokigt experimentell popmusik med spöklika inslag (singeln Haunted Water har beskrivits som ”en Solange i en hemsökt spegel”). Med det sagt är Spelllings nysläppta album Mazy Fly också ett av årets mest säregna genombrott. 2019 syr hon ihop sitt eget Frankensteins monster av 90-talets triphopscen, modern R&B och drömpop – medan albumkärnan Under the Sun mest för tankarna till 60-talspionjärer som White Noise, till en tid då syntar per automatik var science fiction. Spellling har i intervjuer pratat om en sorts acceptans kring att hennes musik aldrig kommer låta ”perfekt”, och just därför kommer det bli otroligt spännande att följa henne framöver.

– Nike Rydberg

Stella Donnelly

Att höra ​Stella Donnelly​ sjunga om hur hon ser igenom männen som försöker utnyttja henne är ungefär lika uppfriskande som ett glas vatten efter en promenad upp för Kilimanjaro. Sångerskan från Perth använder sin mjuka röst och poppiga gitarrplock för att få männen i hennes låtar att verka hysteriska och små, och vänder på maktbalansen mellan henne och både förgripare och gamla chefer. Efter EP:n ​Thrush Metal​ från 2018 släpper hon i dag (!) sitt debutalbum​ Beware of the Dogs. Hon kommer till både Roskilde och Way Out West i sommar, så börja lyssna in dig med en gång.

– Linna Fogelberg

Pip Blom

Gränsen mellan soloartist och band har börjat suddas ut på indiescenen, vilket kan ses hos Frankie Cosmos och Car Seat Headrest internationellt och exempelvis Boys här i Sverige. Alla är sovrumsmusiker som snart får ett genombrott, senare möjlighet att bygga ut sin låtar med fler bandmedlemmar – men precis som med de tidigare nämnda projekten är Pip Blom onekligen främst ett verk av den Amsterdamfödda 22-åringen med samma namn. Med bäng utstrålning och texter om att gråta i kassakön framstår hon som en nederländsk Courtney Barnett, och har faktiskt gett ut musik på egen hand ända sedan 2013. Redan förra året gjorde hon sin första Sverigespelning på Gröna Lund (!) som förband till The Breeders, men lär med all sannolikhet komma tillbaka – i maj släpps nämligen albumdebuten.

– Nike Rydberg

CHAI

CHAI gör musik med en agenda. De slår revolt mot förlegade strukturer, uniformitet och skönhetsideal med humor som bränsle. I kampen för att omdefiniera konceptet kawaii driver de med livet i ekorrhjulet, sociala förväntningar och de förenklingar som kokar ner människor till en summa av sitt utseende. De bryter sig inte bara ur idéer om identitet, utan spränger även genregränser. CHAI sätter reglerna för sin existens utan hänsyn till vad någon annan kan tänkas tycka. De må fungera som slagkämpar på ett visst plan, men i färgsprakande produktioner fyllda med komplimanger till lyssnaren (inklusive kärlekssånger till gyoza) handlar det snarare om en uppmaning att hålla andra om ryggen och att ta hand om sig själv.

– Johanna Eliasson

SASAMI

Trots en (hittills) blygsam solodiskografi är Sasami Ashworth verkligen ingen nykomling i musikbranschen. Förutom att ha spelat synt i Cherry Glazerr under ett flertal år har hon även agerat studiomusiker åt artister som Wild Nothing och Vagabon, komponerat filmsoundtracks och axlat producentrollen åt SoKo, bland mycket annat. När hon nu breder ut sina vingar som soloartist råder det ingen tvekan om att SASAMI är ett framtidsnamn att hålla ögonen på. Debutalbumet (som för övrigt släpps i dag) blandar och ger från hennes breda repertoar av tidigare musikaliska erfarenheter, med drömmiga shoegazegitarrer och sofistikerad alternativ pop som kombineras till ett alldeles eget distinkt uttryck. Med den slagkraft SASAMI besitter är det långt ifrån omöjligt att vi bevittnar starten för indierockens next big thing.

– Jonathan Bonn

Girl in Red

När vi pratar om norsk popmusik är det i regel den moderna radiopopen med Astrid S i förarsätet, men det har börjat röra på sig även bland landets mer lo-fi-influerade artister. Under fjolåret tog exempelvis boy pablo steget från sovrummet till världens alla hörn. Mycket talar för att Girl in Red, en artist som som sjunger om sitt mentala tillstånd och sexualitet, ska få samma musikaliska erkännande för sina drömska harmonier. Stöpt i samma fack som Clairo och The Japanese House skapar hon ett tidsenligt popsound där luftiga melodier och dagboksanteckningar blottar tonårens ständiga identitetsjakt. Det är svårt att inte falla för de lika delar uppgivna som charmiga popstyckena.

– Magnus Olsson

pronoun

På pappret känns pronoun som ett extremt tröttsamt barn av sitt debattklimat. Raffinerade namn verkar inte vara Alyse Vellturos grej: ett namn som gör anspråk på att säga något men förstås är helt tomt, dessutom skrivet i gemener, och med två EP:s i ryggen som båda refererar till Tinder. Hennes speedade indierock kommer från sovrummet (vad många sovrum det finns i Brooklyn, hörrni) och det är uppenbart att de rent praktiska besluten också tagits där, utan att någon fått bryta in. Men det stelbenta stannar i det rent ytliga, för gräver man bara ner sig i Vellturos lilla låtskatt finns det knappt en tråkig stund. ”Can you love somebody while you pick yourself up”, sjunger hon i a million other things och det sammanfattar pronouns tema ganska väl – krossade hjärtan och bedövade huvuden och oron om den kombinationen någonsin kan fungera. Det som lyfter pronoun över de flesta ledsna sovrumsmusikerna är dock att musiken sällan låter melankolisk: i stället låter den så som sorg ofta känns – manisk, hetsig, läskig och okontrollerbar. pronoun krymper sig själv, beskriver sig som en ”teeny tiny” person, men hennes poplåtar är i själva verket virvlande torn av mörk energi.

– David Winsnes