Chlöe Howl
Popaganda, 31/8-2013

Det har gått mindre än ett år sedan artonåriga Chlöe Howl släppte sitt debutspår No Strings och hon har utan tvekan kommit en bra bit på de åtta månader sedan den släpptes. Som den mest överraskande – och spännande – bokningen under årets upplaga av Popaganda är Chlöe Howl troligen den artist med minst fans i publiken under festivalen – knappast förvånande då hon tills en knapp vecka innan festivalen endast har haft tre spår tillgängliga på Soundcloud – även om No Strings letat sig in på P3 en gång eller tre.

Howl inleder konserten med Rumour – ett av de tre spår som publiken har en reell möjlighet att kunna sedan tidigare – och de tvivel som figurerat kring en Sverigedebuterande artonåring med endast en riktig singel ute blåses bort på direkten. Det är självsäkert, snyggt och framförallt lyckas Howl och hennes band omvandla det elektroniska och dansvänliga sound som präglar hennes inspelningar till livesituationen utan några problem alls. Efter Rumour är det en kavalkad av osläppt material som går från dansant klubbmusik till känslomässiga ballader och nästan allt håller hög kvalité, även om det inte når samma nivå som No Strings och Rumour vid första lyssning. Balladen I Wish I Could Tell You infinner sig någonstans i mitten av spelningen och No Strings placeras näst sist – innan Howl avslutar med ett nytt spår som mer eller mindre skriker hit.

Chlöe Howl har själv beskrivit sig som ”awkward” på scenen, något som inte märks överhuvudtaget – tvärtom är hon bekväm och säker på scenen, speciellt efter att hon släpper mikrofonstativet två låtar in och ger sig själv utrymme att leva sig in i musiken. Live ges Howls röst betydligt större plats än på skiva och det med rätta; hon har ett imponerande register och det är svårt att inte bli trollbunden i balladerna.

Med den otacksamma speltiden mellan Jens Lekman och några av festivalens största bokningarna – Hot Chip, Totally Enormous Extinct Dinosaurs och Håkan Hellström – är det tydligt att många valt att strunta i ett okänt namn på affischen till förmån för mat och/eller öl och det är långt i från fullt framför festivalens lilla scen när Howl går på. Under spelningen strömmar det alltjämt till och vid slutet av spelningen har Howl vunnit över en betydligt större publik än hon startade med. Efter att ha sett Chlöe Howl live är det bara att gratulera den person på Columbia Records som valde att signa en sjuttonåring utan något släppt material till ett utmärkt jobb – och att vänta på hennes debutskiva.

Foto: Magnus Olsson