Guide
De bästa albumsläppen vecka 3
Publicerad: 18 januari 2019 av Klas Mattsson
Nu drar det igång! Nu börjar albumsäsongen våren 2019, och den första riktiga släpp-fredagen bjuder på ett helt smörgåsbord av skivor. James Blake! Deerhunter! Sharon Van Etten! Toro y Moi! Bland annat! I höstas skrev jag om som mest 5 album en vecka – i dag skriver jag om hela 8. Spänn fast er för nu kör vi.
Skrolla ner för direktlänkar till Spotify!
James Blake – Assume Form
James Blake är tillbaka med album nummer fyra. Assume Form har på förhand beskrivits som mer pop och mer upptempo än Blakes senaste album. Det är förvisso sant, men det är fortfarande glitchiga pianoslingor och skönsång som dominerar skivans ljudbild. Det största utropstecknet är ett samarbete med André 3000 från OutKast. Blake gör fortsatt det han gör bäst, men med fler överraskningar än på 2016 års The Colour in Anything.
Deerhunter – Why Hasn’t Everything Already Disappeared?
Det har hunnit gå fyra år sedan Deerhunter släppte sitt senaste album, Fading Frontier. Det var en av deras bästa skivor i karriären, där de hysteriska ljudbilderna från Monomania byttes ut mot eftertanke och någon slags själslig harmoni. Why Hasn’t Everything Already Disappeared kommer inte att chockera dig om du har uppskattat deras tidigare verk – aldrig tidigare har Deerhunter låtit så Deerhunter. Skivan klockar in på strax över 35 minuter, och på den tiden hinner de dra igenom trallvänliga poplåtar, mysteriska vocoder-dränkta alster och mardrömslika barnvisor.
Sharon Van Etten – Remind Me Tomorrow
Sharon Van Etten har inte släppt ett album på fem år – nu är hon tillbaka med ett av sina mest storslagna verk hittills. Det är ett massivt album som låter som en korsning av St. Vincent och Bruce Springsteen. Det är ett album som sprudlar av självförtroende och energi, med en underton av känslomässiga brottningsmatcher. Van Etten påminner oss om vilken berg- och dalbana livet är.
Toro y Moi – Outer Peace
Toro y Moi har gått från att vara en blyg liten indiepojke som släppte musik på kassettband till att bli en självsäker artist som konstant utforskar nya horisonter. På Outer Peace korsar han indietronica ala Caribou, med funk ala Daft Punk och nutida R&B, samtidigt som han i musiken och texterna refererar till indieartister som Animal Collective, Ariel Pink och James Murphy. Toro y Moi sa nyligen i en intervju att han gör ”kreativ musik för kreativa människor”. Säg vad man vill om den inställningen till sin egen musik, men Outer Peace är utan tvekan hans mest nervkittlande album hittills.
Julian Lynch – Rat’s Spit
Julian Lynch har de senaste åren tagit över rollen som gitarrist i välbekanta Real Estate, men hans diskografi som soloartist sträcker sig över mer än tio år. Hans musik har alltid varit drömsk musik att flyta iväg till, men alltid med rotfäste i något som känns jordnära och organiskt. Rat’s Spit fortsätter på samma visa och alla dina soliga vårvinterdagar är räddade.
Juliana Hatfield – Weird
Juliana Hatfield har en lång karriär bakom sig. Den började i det numera smått legendariska indierockbandet Blake Babies redan på 80-talet, och hon har sedan 90-talet släppt nästan tjugo studioalbum. Weird är det senaste tillskottet, där hon med träffsäker indierock berättar om små scener ur hennes liv med lika skarpa texter som melodier.
Night Beats – Myth of a Man
Har du någonsin med hjälp av musik liksom velat vandra in i en spaghettiwestern med solglasögon på? Här har du din chans. Blunda, sätt på Myth of a Man och blandningen av psykedelisk rock och blues kommer per automatik ge dig en revolver i handen och placera dig utanför en saloon. Om inte det lyckas kommer du säkert hitta andra användningsområden för Night Beats senaste skiva.
The Twilight Sad – IT WON/T BE LIKE THIS ALL THE TIME
Nu jäklar är det dags för lite skotsk melankoli. På The Twilight Sads senaste skiva i CAPS så tar de hjälp av industriella syntar för att förstärka sina textrader om gråa stunder där man stirrar rakt ner i rännstenen i Glasgow. Bandets första skiva på fem år borde inte göra något fan besviken.