Faith No More
Bråvalla, 26/6 – 2015

Det ligger någonting väldigt vackert i att Faith No More med sin ”vi gör vad vi vill”-image mycket väl kunnat komma undan med att klä ut sig till samtliga karaktärer i My Little Pony eller bara gått ut på scen helt näck och ändå prisats till skyarna för deras strävan bort från mainstreamnormer – men istället klär sig väldigt enkelt i vitt, dekorerat med blommor på scenen och låter ljusshowen utgöra större delen av den vackra estetik som bandet har skapat. Genom att skapa någonting familjärt, men udda i kontexten, känns det som att bandet gör en rebell mot sig själva – av genial nivå.

Med tanke på bandets legendariska status inom metal- och rockvärlden, tillsammans med deras udda genrekombinationer bygger förväntningarna upp mer än vad de faktiskt kan leverera. Det som ska vara en storslagen och bastant entré blir som en parodi på bandet självt när de upprepar textraden ”get the motherfucker on the phone, on the phone”, från låten Motherfucker (oväntat, eller hur?). Det hade kanske fungerat bättre under 90-talet, men det finns ingen anledning för någonting så intetsägande att framföras under 2015 när det finns gott om annat material i bandets diskografi att inleda med.

Spåren från Sol Invictus, bandets första skiva på hela 18 år utgör kvällens höjdpunkter, då de majestätiska Separation Anxiety och Superhero faktiskt får bandet att förtjäna det rykte de besitter, gentemot när den obehagligt porriga Evidence eller larviga, Tenacious D-doftande The Gentle Art of Making Enemies besudlar det som gör bandet intressant. Den enda gången som det gamla materialet står sig mot de nykomna spåren är vid pre-rap metalklassikern Epic eller Last Cup of Sorrow – bandets mest dystopiska låt, som i kontrast till de stundvis barnsliga eller intetsägande låtarna visar en efterlängtad sida av Faith No More.

När en lyckas tänka bort helhetsbilden som presenteras på scenen, så är det en ytterst oengagerad kvintett vi bevittnar. Den musikaliskt eminenta frontmannen Mike Patton gör ett hyfsat jobb i scennärvaron, men det är långt ifrån imponerande. Den äldre hälften av bandets diskografi har passerat sitt bäst före-datum flera år tillbaka, men om deras inkluderade i en liveshow utgör inspiration till bandets skrivande och innovation för scenutstyrsel är jag mer än villig att kompromissa.