Hoffmaestro
Bråvalla Festival, 28/6-2013

Jag såg Hoffmaestro spela på Peace and Love 2009, en spelning som nästan slutade i tragedi. Där och då var det något av det roligaste jag upplevt, bandet på scen hade en sådan fruktansvärd energi att man nästan häpnade. Så här i efterhand så känner jag att spelningen kanske inte var något musikaliskt mästerverk, och efter ha sett bandet ett antal gånger sedan dess är det lätt att konstatera att det bara gått utför. Energin är det fortfarande inget fel på, och när man drar igång inledande Desperado studsar publiken på den benhårda asfalten som det inte fanns någon morgondag.

Det är ändå en rejäl skara där, den något otacksamma speltiden till trots. Bandet är kanske inte lika populära som 2010 då de fyllde Gröna Lund till bristningsgränsen, men visst har de stormat sig in i det svenska folkhemmet. Debuten The Storm går kanske med nöd och näppe att kalla lyssningsbar, andragiven Skank-a-tronic Punkadelica å andra sidan är så pinsamt jävla dålig så att man bara vill spy. En eloge får man dock ge bandet, som lyckats välja en titel lika vidrig som musiken på albumet.

Lyriken har aldrig varit bandets storhet, och nu tar man med sig det ut i mellansnacket. Jens Malmlöfs fullständiga dynga krossar med råge det Love Antell bjöd på förra året på Popaganda. När han vrålar ”Vi kommer att lägga vårat hjärta på scenen och hoppas att ni vill pissa på det!” börjar jag på riktigt undra om karln är normalt funtad. Det enda vettiga svaret på utspelet är för övrigt ett rungade ”JA!”, följt av att någon ger bandet en kollektiv bitchslap. Föga förvånande händer inte detta och bandet kör vidare i 120. Det verkar som det är den enda hastigheten man är kapabel av att hålla, tidvis drar man visserligen ner tempot för någon av de otroligt sliskiga balladerna man har i sin repertoar.

Olyckligtvis blir det då ytterligare snäppet värre, för nu skiner verkligen bandets bristfälliga sångskrivarförmåga igenom. Nic Schröder får se sig passerad, Sveriges smörigaste texter kommer från Hoffmaestro. Nu känns det som tiden står stilla, det högre tempot ger åtminstone illusionen av att spelningen fortfarande fortskred. Malmlöf lägger sig nu ner på scenen och en del av mig önskar att han inte reser sig igen. Resten av bandet står osäkert och skruvar på sig under dessa lugnare partier, för nog är det svårt att veva tjocktröjor till övergreppet som för stunden pågår på scen.

Innan Highwayman förtäljer man att den låten är skriven för att spelas kring en lägereld, den enda rimliga anledningen till detta måste vara möjligheten att på ett smidigt sätt kunna göra sig av med gitarren när låten är över. Det är också någon gång här som frasen ”I am a Highwayman” tar sig in på prispallen över de vanligaste yttringarna under våldsakten, i topp är givetvis klassikern ”hepp hepp hepp” tätt följd av tidlösa ”kom igen nu Bråvalla!”.

Sedan är det dags för mer menlös smörja, och nu utklassar bandet hela Avpixlats redaktion när det kommer det till sexism. Männen i publiken uppmanas till att stöna för tydligen är det något som går hem hos kvinnor. Nyheter för mig, men likväl stånkar en stor del av herrarna i publiken till absolut ingens förtjusning. Det följs av låtsasmobbning riktad till någon stackare lite längre bak, och jag blir mer och mer övertygad att det hela är ett jävla skämt. Precis som hatsajten saknar bandet argument för sin fortsatta existens. Det är dags att vi slutar gömma oss bakom generösa överslätningar när det gäller bandet, så från och med detta datum är det fritt fram att benämna Hoffmaestro för vad de är faktiskt är: ett skitband™.

Att man också väljer att flörta lite med dupstep förvånar ingen år 2013, men det är faktiskt lite spännande att se hur skickligt man kan krascha detta godståg rakt ner i helvetet. Efter pinsamt koreograferade danser (som mest påminner om någon artist som slutar sist i ESC), benbrytande publikdans under The Storm och fler hjärndöda bifallsrop under Seize the Day är det dock äntligen över. Jag ska väl inte vara så förvånad över kvalitén, och visst kan man väl tycka att jag sparkar in en öppen dörr med den här texten. Jag blir dock gärna kallad både skitnödig och pretentiös i kommentarsfältet för det är fan i mig på tiden att någon säger det: snälla rara Hoffmaestro, sluta.

Foto: Alexander Tillheden