Hot Chip
Popaganda, 31/8-2013

Att Alexis Taylor återvänder med sitt Hot Chip till Eriksdalsbadet för att få den här tillställningen att koka känns extremt lovande. Jag minns de karibiska trummorna som vi inte hittar om vi inte beger oss till södra London eller Västindien, 2010 var de på tillfällig visit i Stockholm. Det var den exotiska extasen som blev ruset för tre år sedan. När mörkret omfamnade oss dansade Popaganda som om det inte fanns någon morgondag. I år är förutsättningarna lite annorlunda. Klockan visar bara 19.00 och folket har ännu inte hunnit hälla i sig tillräckligt för att dansa hämningslöst. På kort tid dalar förhoppningarna om en favorit i repris till rädslan för att publiken ska falla in i för Stockholm, klassiska Liljeholms-syndromet (ljusen, även om platsen bara är ett stenkast bort). Helt fastgjutna är vi inte, men det är inte mycket till liv när Hot Chip försöker skaka om oss i inledande How Do You Do?

Bättre blir det inte av att Hot Chip nästintill valt att förgöra klassikern And I Was a Boy from School. Bortsett från refrängen blir detta knarkiga spår nästintill oigenkännbart när de maler ned de annars så kulöra tonerna. Istället förflyttas ljudbilderna närmre Blue Monday. Men efter att ha badat lite väl mycket i elektronisk svärta vänder det i luftiga One Life Stand. Publiken är inte sen att visa sin entusiasm, det är en vacker eftersläng från bandets välproducerade giv med samma titel. Det är som att festen kickar igång först nu, kvällens fjärde låt till ära. Det eggande stycket Flutes, kanske en av 2012 års bästa singlar, bygger på den känslan innan Over and Over bevisar för allt och alla varför vi är här ikväll. Popmusik med en löjligt vacker organisk rytm vrider sig framåt och slukar allt i sin väg.

Men den där Samoa-viben finns liksom aldrig, den där kicken som fick delar av publikhavet att sjunga ”fanta o rosé” eller den där svettiga dansen jag suktat efter. En aning mer sofistikerat, möjligtvis slentrianmässigt intryck är vad jag får, eller så är det helt enkelt att jag och In Our Heads inte riktigt är bästa vänner än. Vi blir förmodligen inte det heller. Men det tempot man skruvade upp behåller man, till och med ökar takten. Och i avslutande I Feel Better sväver jag som alltid på rosa moln. Livet blir alltid lite vackrare med Alexis Taylors falsettsång.

Foto: Magnus Olsson