Resan mellan Köpenhamns bakgator och Nordamerikas öppna slätter är lång, men Iceage lyckades komprimera den till avståndet mellan två gitarrsträngar. Den raka, moderna punken på debuten New Brigade vecklade på Plowing Into the Field of Love ut sig och blev en amalgamering av bandets käftsmälltendenser och tidigare dolda konstrockfäbless. Den amerikanska södern slog sig in som både estetisk och ljudmässig ledstjärna medan frontmannen Elias Bender Rønnenfelt blev den skandinaviska, horisontblickande kopian av Nick Cave vi inte visste att vi ville ha. Om de på Plowing målmedvetet förnyade sig själva genom att, åtminstone till viss del, kalkera befintlig rockhistoria så är det här en favorit i repris, med större grepp. Lågperioden om fyra år när de experimenterade med sidoprojekt som Marching Church har skänkt bandet större självförtroende när det kommer till instrumentation. Trombon, trumpet, piano, och saxofon penetrerar ibland ljudbilden. Att kvartetten i diverse tastemaker-övningar på nätet lyft fram akter som Nina Simone och Don Cherry blir plötsligt mer än bara musikhistoriskt poserande.
Textmässigt kör Rønnenfelt ner båda nävarna i myllan och kastar sig mellan högtravande tonårspoesi (meningar som ”fondling the thighs of forfeit” finns strösslade över hela texthäftet) och köttslig promiskuitet. Rent tematiskt behandlar och återkommer han till kärlekens självdestruktiva sida, och mänsklighetens destruktiva dito, som på Hurrah, där samhällets mest mordiska underströmningar hyllas i patriotismens namn (”we can’t stop killing, and we’ll never stop killing, and we shouldn’t stop killing, hurrah!”). De två perspektiven kompletterar varandra: det enda sättet på vilket man kan undfly historien är genom nuet, och vilket ögonblick symboliserar det sistnämnda bättre än det när man försvinner in i en annan människa? ”Praying at the altar of your legs and feet / your saliva is a drug so bittersweet”, gastar han sitt karakteristiskt allra mest avmätta, på Pain Killer, bandets hittills mest popriktade låt. Den interna upplevelsen som en förvirrande berg- och dalbana når därtill sitt apex när Sky Ferreira plötsligt bryter fram genom den ömsom grumliga, ömsom klara, ljudmixen. ”I rue the day you became my pain killer” skriker de unisont. Tiden då en Iceage-refräng bestod av orden ”just a broken bone” tre gånger i följd är uppenbarligen förbi (men tiden när den mycket Dazed & Confusedskt består av ’alright, alright, alright’ har tydligen precis börjat. You win some, you lose some).
För alla glimtar av stor musik Iceage gett oss genom åren känns den senaste samlingen musik relativt säker. De står stadigt bakom sina respektive instrument, inget skaver, inget låter helt nytt. Det stora undantaget finns i så fall i Showtime, där de genom satiriskt historieberättande beskriver det asymmetriska och alltjämt fluktuerande förhållandet mellan konstnär, kritiker, och publik. Den unge sångaren med ett särskilt je ne sais quoi är stjärna för kvällen och du har aldrig sett en bättre show och du kommer häpna när han sjunger och applådera när han är klar. ”In the roaring applause, a pistol he draws / and blows his brains all over the stage!”. Att de unga punkarna bakom New Brigade inte bara lyckats ljudlägga den här febriga masspsykosen utan också dramaturgiskt förstärka den säger mycket om hur de utvecklats som band. Tråkigt då bara att så lite på skivan testar de gränserna. På Beyondless har de för första gången nått någon slags stasis, och när albumet efter några lyssningar långsamt smälter in i bakgrunden finns det bortom oljuden mycket riktigt ingenting. Beyondless är på många sätt deras bästa skiva, men troligtvis också deras tråkigaste.