Jessie Ware
Popaganda, 30/8 – 2013

Hon släppte ett av fjolårets bästa album, hon har en fantastisk soulröst och hon är väldigt mycket muntrare när hon studsar in på Popagandas största scen än vad jag hade tänkt mig att hon skulle vara. Jessie Wares noir-R&B är ett lätt mål för att bli en elegant konsert fylld med plågade miner från sångerskan, men den föreställningen går snabbt i kras. Visst är det ändå elegant, hon sjunger starkt och imponerande, men Ware verkar mer intresserad av att ge publiken komplimanger än av att bjuda på sin artistiska sida som vi vet att hon har så att det blir över av. Men jag ska inte klaga, det blir ett skönt avbrott mot det som hade kunnat vara bara svart och svårt. Hon lyckas gå den svåra balansgången mellan att vara glatt närvarande och att vara inlevelsefull i musiken, något som de flesta muntra popartister brukar misslyckas fatalt med.

Hennes mest dansvänliga hit, If You’re Never Gonna Move (tidigare 110%, som efter en samplingsdispyt var tvungen till att byta namn), rivs av tidigt och från och med det är det fokus på att röra på benen. Hon försöker få publiken att tillsammans göra någon slags lågstadiediscodans som går ut på att röra sig från ena benet till det andra, spelar lite äkta 70-talsdisco och väver in det i sin moderna R&B. Det är skojigt och Ware ser ut att ha verkligt roligt, men tyvärr är det en viss magi som saknas. Inte förrän i avslutningen med Wildest Moments följt av Running hittar hon den. Två fulländade poplåtar som också får det största jublet från publiken.

För kompbandet ser det ut att vara en vanlig dag på jobbet och när allt kommer omkring är det den känslan som konserten ger. Jessie Ware gillade nog betydligt mer att spela på Berns i våras, där omständigheterna lär varit bättre. Hon svämmar över av talang, men lyckas inte ge allt på Popaganda.

Foto: Magnus Olsson