Konstsimmet
Popaganda, 29/8 – 2015

Förra året fick vi alla en kallsup – konstsimmet ströks från Popagandas festivalprogram. Det har åtminstone varit en stående programpunkt som förutom badankor knutit festivalen till det unika festivalområde som Eriksdalsbadet är. Efter de blågula framgångarna i sim-VM tidigare i år, där bland annat Sara Sjöström som vanligen tränar vid Eriksdalsbadet kammade hem medaljer i plural, fanns inget annat än att återkoppla musik med simsport. Just konstsim har en ganska tydlig koppling till musik, precis som exempelvis konståkning, där rörelserna följer musiken. Eller så är det musiken som följer rörelserna?

Att konstsimmet återigen står på programmet tycks vara en större hit än valfri Lady Gaga-låt. Uppslutningen är enorm där vattenytan reflekterar solens strålar och minnar om en tropisk tillflykt, extra lockande när Popaganda återigen fångat det sista av sommaren. Varje liten centimeter på läktaren är upptagen och längs bassängkanten står publiken packad som sillar.

Samtidigt som man börjat tro att den där bassängen där folk trängs runt är det sista vattnet på jorden omges vi av ett gigantiskt rökmoln som sipprar ut från ena kanten till tonerna av musik lika frenetiskt som något av Wagner. Möjligen något modernare, men vi håller oss åtminstone till den instrumentala skolan. Och när Lützen-dimman lagt sig, står där män i medelåldern uppradade på varsin sida av bassängen. På en startsignal hukar de sig, inte lika elegant som sparven från Minsk, men tillräckligt för att möta applåder precis när de bryter vattenytan hyfsat synkroniserat med sina dyk. Det är just synkronisering – de kollektiva rörelserna som är kärnan i konstsim – förutom att lyckas flyta såklart. Och där finns det trots allt en del att påpeka, ett plask hit och ett dit kan man som en ovan åskådare bortse, men i själva verket blir det som en missad ton eller ännu värre, fel ackord. Men förvisso, den delvis bombastiska musiken gör att stora plask snarare upplevs som konstsimmens motsvarighet till headbangande.

Omkring 15 män simmar in mot mitten där det för några sekunder är oklart vad som egentligen försiggår, men helt klart är att de trampar vatten och samtidigt närmar sig beröring av annars främmande kroppsdelar (läs: andras fötter). Helt plötsligt ligger där män flytande likt ett eget universum, möjligen ett sätt att försöka återskapa en egen liten skärgård. Och sen till den mer eller mindre oklara delen av konstsim – det som sker under vattnet. För plötsligt har alla fått godkänt enligt simmärket Baddaren på bara ett par sekunder. Det dröjer nästan lite väl länge, som om det vore en tävling att hålla andan, vilket rubbar på underhållningsvärdet där publiken väntar förväntningsfullt. Men plötsligt bryter benen vattenytan med elegans, lika lätt som en smörkniv skär igenom ett smörpaket som stått framme en timme för länge. En fot upp, en fot ned, så fortsätter det. Och vid det här laget borde någon skickat ned en syrgastub.

Vid det här laget har såväl publik som konstsimmare tappat andan. Det blev en festivalklassiker med lite för mycket stänk, men som trots det visar musiken och simsportens nära koppling.