Laakso
Popaganda, 29/8 – 2015

Att Markus Krunegård blommade ut som låtskrivare under Markusevangeliet råder det inga tvivel om. Istället för att sjunga på engelska, ett språk som Markus inte är jättebra på, började han sjunga på svenska och fann då en helt ny publik. Jag kan ändå sakna Laaksos nästan absurt extroverta lyrik med Markus svengelska uttal. Precis som Shout Out Louds, vilka gjorde en mindre imponerande spelning under eftermiddagen, är Laakso del av den våg av svensk indiepop där det skulle höras att man inte hade engelska som förstaspråk. Man skulle inte låtsas vara något man inte var.

Kvällens spelning innebär både nostalgi och en nystart. Nostalgi för de som är uppväxta med Laakso, men också en nystart för bandet själva. Singeln som släpptes fyra dagar innan återföreningsspelningen på Popaganda kommer, något som bandet berättar själva, vara med på ett nytt egeninspelat album som ska släppas under hösten. Senast Laakso släppte ett album var för åtta år sedan. Bandet var yngre, publiken var yngre och Laaksos självklara Stockholmslokal var den numera nedlagda Debaser Slussen. Hur bra kan egentligen Laakso vara 2015?

Väldigt bra, ska det visa sig.

Till spelande syrsor och hoande ugglor äntrar Laakso, efter ett lite för långt intro, scenen. Markus slår armarna i luften och ser i sin vinröda kostym väldigt mycket rockstjärna ut. Hitsen avlöser varandra, och det var länge sedan jag upplevde en så orimligt taggad Popagandapublik. Det är något visst med att vråla med till numera klassiker som Norrköping, Worst Case Scenario och High Drama. Bandet är förvånansvärt tighta, mycket tightare än jag skulle ha vågat hoppas på. Mycket av det beror på den fenomenale trumslagaren Lars Skoglund som värmt upp genom att spela med Shout Out Louds tidigare under eftermiddagen. Trumstockarna flyger fram i ett rasande tempo utan att missa ett enda slag.

Även Markus är i högform. Dagen innan konserten postade han ett längre inlägg på Instagram där han bland annat skrev att ”Imorgon kommer bli emo som i känslosamt.” Som allra mest känslosamt blir det under sentimentala Västerbron, och det tror jag Markus håller med om. När musiken tystnar och Markus drar sin talade dialog mellan två av verserna:

– How are you doing?
– How are you doing?
– I’ve seen you before?
– I’ve seen you too
– We’ve got friends in common
– Aha
– You look great
– Thanks

… så känns det verkligen som om det faktiskt är 2008 och Markus solokarriär ännu inte tagit fart.

Kvällens konsert ett styrkebesked. Det spelar ingen roll att det inte bjuds på något extranummer trots att det fanns tid. Det är bara att konstatera – Laakso är tillbaka och i en fantastisk form.