Lily Allen
Popaganda, 29/8 – 2014

För ganska precis ett år sedan stod Kate Nash på Popagandas stora scen och briljerade med sin sprillans nya image som inte längre bestod av 2007:s blommönstrade klänningar och mörkbrun hellugg à la Zooey Deschanel. Tjejen vi såg var iklädd i prinsessdräkt, spelade en elgitarr med punkbandet FIDLARs logga på och spred feministiska budskap. Vi befinner oss just nu i en era där Myspaces finaste älsklingar återvänder en efter en för att markera att de minsann har växt upp och inte längre är de blyga smörpopparna som gång på gång syntes i tjejtidningarnas ”Hot or Not”-sektion.

Lily Allen är inget undantag, faktum är att hon kanske var Myspaces absolut finaste älskling då hon slog igenom med superhiten Smile år 2006 och red på vågen av en raketartad karriär då hon plötsligt bestämde sig för att dra sig tillbaka från rampljuset efter albumet It’s Not Me It’s You år 2009.

”Lily Allen has confirmed that she does not plan to release another album and will not be renewing her record contract.” – NME

Efter flera års tystnad släpptes låten och videon Hard Out Here i fjol som skapade stor debatt kring hennes val att ta med ett gäng unga tjejer som twerkar runt henne samtidigt som låtens lyrik bygger på feministisk propaganda. Frågan om dubbelmoral, rasism, om huruvida hon var satirisk eller ej samt hennes långfinger mot gubbslemmet Robin Thicke diskuterades hejvilt. Många av hennes gamla fans började dra sig undan från hennes musik samtidigt som comebacken inte kunde komma lägligare för henne själv nu när hon äntligen får chansen att visa upp sin familjelycka för halva världen.

Gigantiska nappflaskor pryder hela scenen och lyser upp bakom rökmolnen medan skärmarna visar nappflaskor som snurrar i takt med de första tonerna av LDN. Lily kliver ut i en stor paljettprydd basebolljacka från den brittiska designern Ashish och bränner av hit efter hit framför en exalterad och bitvis överförfriskad publik. Mellan låtarna skrattar hon gulligt och berättar om sin lilla baby som spytt på henne tidigare under dagen medan hon tänder en cigarett och klunkar vatten. Dubbelmoralen är ständigt närvarande, oavsett om det lyser igenom i låten Life For Me som handlar om hur mycket hon älskar sitt liv samtidigt som refrängen går ”I feel so isolated, everyone’s there but me. Why does it feel like I’m missing something?” eller när de provocerande twerkande tjejerna i de fulaste shorts jag sett dansar på scenen och inte bidrar till någonting bra över huvudtaget.

Allt som allt bjuds det på en välgjord liveshow och av Lilys avslappnade attityd att döma så märks det att hon är en veteran i branschen. Som mest briljerar hon under Everyone’s At It som förmodligen är den mest träffsäkra låt hon någonsin gjort. Twerk-tjejernas shorts vill jag slänga i en container och helst plocka bort dem själva ur showen helt. Jag hade även önskat fler klädbyten och färre av dessa nya låtar som ingen ännu riktigt kan. När ljusen släcks tar jag på mig mina spionglasögon och försöker lyssna efter de överförfriskade människornas recensioner om vad de precis sett då det ofta är dessa som stämmer. Men ingenting någon tycker och tänker är av betydelse, för vi vet aldrig riktigt om vi älskar eller hatar henne?