10 guldkorn att inte missa på Bråvalla

Den London-baserade singer-/songwritern Lyla Foy gav inte upp, fortsatte skriva musik trots att väldigt lite – utöver hennes uppenbara talang – indikerade på att det skulle leda till någonting. Men så började hon i liten form uppmärksammas av media för ett par år sedan. När vi nu står mitt i 2014 har Foy nyligen släppt ett minimalistiskt men innerligt album på Sub Pop och står inför en massiv Europaturné med spelningar på bland annat Glastonbury och som support till Phosphorescent. Stör inte dunket utanför kommer det bli andlöst vackert.

Redan innan nomineringen till BBC Sound of 2014 blomstrade Banks karriär. Med lite hjälp från Shlohmo har hon tagit ytterligare kliv på karriärstegen. Bakom magnifika produktioner uppenbarar sig stämband som tillhör 2014 års motsvarighet till Aaliyah. Vi är helt enkelt inte förvånade över att denna fusion lyckats få hela blogosfären att kollapsa, vi har själva tappat andan ett par gånger. För dig som vågar trotsa allsången till Run to the Hills och istället vill sugas in i R&B-vågens mörka gränder.

2 bröder, en med gitarr, en på trummor, ett namn som betyder pojkar på danska men ett band som egentligen är från Storbritannien. Deras samtida atmosfäriska grunge fyller kvoten för de som gillar rock utan prefixet hård framför och de bär till och med samma efternamn som My Bloody Valentines genomborrande muller från 90-talets början: Loveless. Det säger faktiskt något i detta fall.

Om vi ska tro experterna är The Preatures Australiens nästa stora musikexport. Titelspåret Is This How You Feel? osar både 60-tal och feel good-musik. Deras grooviga ljudbilder där gitarrer möter en vacker soulfylld röst ligger precis rätt i trumhinnan. Framför allt är deras musik ett bevis på att genren indiepop inte behöver betyda Glasgow och randig tröja. Spelningen på Bråvalla blir dessutom deras första på svensk mark, men säkerligen långt ifrån deras sista.

Debutalbumet Howlin (inte en referens till The Hives frontman!) som släpptes förra året är lika euforiskt som en ung Bobby Gillespie. I gränslandet mellan det experimentella lånar man friskt från 90-talets hjältar. Det finns stunder då trion kompromisslöst lyckas förena The Flaming Lips med Blur. Jagwar Ma är ytterligare en i raden av Australiens nya guldklimpar – deras tidsresa detonerar dessutom bombastiskt i livesammanhang.

För många dök hon upp som vokalisten i Zedd-samarbetet Clarity. Foxes är dock mer än bara en röst på en av EDM-industrins mest dollarinbringade låtar. Bara för ett par veckor sedan avtäckte den brittiska sångfågeln sitt debutalbum, Glorious. Ett album som spänner mellan elektronisk pop och kommersiell radiopop. Resultatet är inga urvattnade party-anthems utan snarare en catchig elegans, något vi hoppas att Bråvalla-besökarna inte går miste om.

Chance the Rapper är definitivt det mest uppmärksammade namnet på den här listan. Han har samarbetat med Justin Bieber och James Blake, släppt ett mixtape (Acid Rap) som av många ansågs vara förra årets bästa hiphop-släpp, bokats till många av världens största festivaler och turnerat med Macklemore. Det förändrar inte faktumet att Chance fortfarande lär vara totalt okänd för en majoritet av Bråvallas besökare. Det här är den tredje chansen att se honom i Sverige sedan han slog igenom, och med största säkerhet blir det den maffigaste spelningen hittills.

Ur Masshysteris aska stegar frontfiguren Robert Hurula fram med ett nytt testamente för svenskt vemod. Gitarrerna som gnisslar från 90-talet har tonsatt det politiskt laddade albumet Vi är människorna våra föräldrar varnade för. Redan på de ångestladdade singlarna Sluta deppa mig och 22 anade vi stordåd. Så här i efterhand kan vi konstatera att svenskt 90-tal fått lite av en renässans – givetvis är det Hurula som är den självklara fanbäraren. Spelningen på Bråvalla blir dessutom första chansen att se energiknippet på en festivalscen i sommar.

Jag träffade Slow Magic när han spelade på Jazzhuset för två år sedan. Då var det lite si och så med anonymiteten – jag fick till och med prova hans mask! – men i takt med att scenerna växt och populariteten skjutit i taket har ’mystiken’ kring honom poängterats allt oftare. Oavsett vad man tycker om den marknadsföringsstrategin är den unga amerikanens rytmiska elektropop något alldeles extra i livesammanhang. Vi som sett honom hamra sina händer blodiga mitt i publiken vet – och ni andra kommer snart vara frälsta.

Belle & Sebastian är faktiskt inte nödvändigtvis föräldrar till den gulligaste indiepopen under festivalen. Family of the Year heter en Los Angeles-kvartett som bland annat skrivit St. Croix, en sommarsingel som självaste The Beach Boys hade varit avundsjuka på. Bandet har släppt två fullängdare och turnerat med akter som Mumford & Sons och Grouplove. För två år sedan gästade de klubbar i Lund och Stockholm – nu är de tillbaka i betydligt större sammanhang.