10 guldkorn på Sónar Stockholm

Finska stjärnskottet Jaakko Eino Kalevi är en av våra grannar i östs just nu kanske mest intressanta akter. Den finske multi-instrumentalistens knorriga lo-fi-pop hamnar någonstans i gränslandet mellan Ariel Pink och Toro Y Moi samtidigt som den ständigt känns förnyad och unik. Missa inte chansen att få släppa loss till spår som Uu uu uu och No End, nyttigt för både kropp och sinne.

Lite som en färgglad studsboll som du inte kan få stopp på. Lite som en sliskig fruktkola som fastnar i tänderna och som du inte kan få bort. Beatsen flyger fram och tillbaka och överlappas av ofta absurda texter om att dricka läsk eller ge oralsex på en klubb. Och någonstans i allt det här finns det någonting oerhört vackert – Sophie gör en skruvad dansmusik där mänskliga känslor gömmer sig i det allra mest artificiella.

Ghetto Kraviz har ett oemotståndligt tugg, det är som om Nina Kraviz konserverat Berlin i en och samma låt. Det är rått och ruffigt, precis som staden. Technodrottningen Kraviz har tagit fasta på det kala och hårda technosoundet och kanske har hennes sibiriska ursprung haft ett stort inflytande, men hennes kompromisslösa mix hittar vi aldrig i kylan. Dansgolven har en tendens att nå temperaturer över kokpunkten – Sónar i Stockholm lär inte bli ett undantag.

Shura föddes i Moskva, men hennes uppväxt i Storbritannien har färgat av sig. Nu är hon både sångerska, producent och låtskrivare. Resultatet är en mix av Michael Jackson och Blood Orange, eller lite som en ny Jessie Ware. I grund och botten är det elektronisk pop med luftiga beats och singeln Indecision är bara startskottet på vad som kan bli en mycket spännande resa. Det börjar redan nu på Sónar i Stockholm.

Rått, repetitivt, dansant och punkigt, så går det att beskriva musiken som Tokyo-baserade Nisennenmondai spelar. Det finns ett tydligt släktskap med experimentella rockgrupper som Battles eller Health, men Nisennenmondai är mer tydligt inspirerade av de mer gränslösa och flytande elementen hos band som Neu! eller det hänsynslösa oljudet i Sonic Youths mer brutala utflykter.  På sin senaste skiva N har bandet jobbat med ett minimalistiskt och hetsigt sound som troligen kommer att göra sig riktigt bra med hög volym och uppskruvad bas.

Av alla svåruttalade band på Sonár i år så är detta förmodligen det allra omöjligaste; det enda svaret duon har gett på frågan om hur de ska uttalas är ”the H is silent”. Men förutom att ha ett krångligt namn så gör dessa mystiska gestalter även atmosfärisk och innovativ techno: att lyssna på deras senaste album Linear S Decoded är lite som att träda in i ett annat universum, och den känslan lär förstärkas av att se och höra Shxcxchcxsh live.

Sedan många år är de ett hyllat namn hemma i Reykjavik, men utanför Island vet få vilka de är. Samaris gör en drömsk electropop som spänner över storslagna landskap och även om Björk är en (alldeles för) enkel referens så är det en relevant sådan. Sången och de svävande syntarna sätter dig i ett stillsamt tillstånd och om du letar efter festivalens mest finstämda konsert så är det hit du ska vända dig.

Göteborgstrion med Immanu Els Claes Strängberg i spetsen gjorde en hyllad spelning i dagsljus under sommarens Way Out West. Spelningen i sig var inte dålig, men det var tydligt att förutsättningarna inte var de bästa för DNKLs suggestiva electronica. En av fördelarna med att Sónar huserar inomhus är att en tidig speltid inte nödvändigtvis behöver vara något negativt. Inled kvällen med en av festivalens mest intressanta akter och dansa sedan vidare bland DJs och annan dansmusik. DNKLs noir-influerade ljudbilder lämnar ingen oberörd, oavsett speltid.

Stockholmsbaserade Zhalas rytmiska och refrängstarka pop har det senaste året lämnat få oberörda. Varje hittills släppt låt har varit som en liten resa i sig, ibland har hon tagit med oss till karibien och ibland till Berlinska klubblandskap. Oavsett resmål har Zhalas förtrollande stämma följt med, och det sker även till helgens Sónar. Missa inte att se en artist vars formkurva hittills bara tycks peka uppåt.

Det går inte att anordna en elektronisk festival utan lite inflytande från Detroit, staden som andas techno. Jimmy Edgar är en amerikansk producent som växt upp med beats ringandes i trumhinnorna och när hans lika oförutsägbara electrofunk står för natten kan ingen värja sig. Han är en konstnär med fetisch för 80-talet, Kraftwerk och allt som har med robotar att göra. Vi vågar nästan säga att den här tillställningen blir en av de mest färgsprakande, Jimmy Edgar sparar inte på något, framförallt inte krutet.